Aftonbladet – 3 november 1841, sida 3

Hertiginnan uttalade dessa sista ord i en så öm, så upprörd ton, i det hon räckte Herrman sin hand, att denne var nära att kasta sig till henres fötter; mer en oöfvervinnelig räddsla tycktes återhålla honom; han rodnade, slog ner ögonen, släppte med lika mycken rörelse som förvirring, hertiginnans hand, den han ett ögonblick hållit i sin. Derpå sade han, efter ett ögonblicks tvekan, liksom han hade gifvit vika för en inre strid: — Förlåt, fru hertiginna ... att jag lemnar er så hastigt; men jag vet icke hvilken hastig yrsel .... en svindel. ... Och i detsamma skyndade han ut ur budoiren. (Forts. följer) EN MINDUISK PILGRINMS ÖDE. Omkring ö svenska mil ifrån staden Jellafore i Indiem, belägem på stora vägen till Juggernaut, uppsleg nyligen ett, på Elefanter färdamde jagtsällskap af Engelsmän sina tält vid en liten, by, kallad Rhennesserge, för att sedan begagna den friska morgonluften, till att genomtåga de täta skogsdungarma, genom. hvilka vägen till byn Dantoon framgår. Då det kommit temligen långt fram på denna väg, fästades de färdandes uppmärksamhet på en mensklig varelse, som2låg utsträckt vid sidan af vägen på bara marken, och icke gaf något tecken till lif. Några af sällskape: stege af, för att öfvertyga sig om hans belägenhet. och hafva lemnat följande beskrifning derpå: Han rörde något på ema armen, då den upplyfi tades;smen då befanns att den var vissnad oct ikfärgad, hvilket utvisade,-att-mannen-var angriper af spetälskå: Han hadeendast omkring sig ett smut: sigt skynke; Tiknande den kala jorden ban låg upi på; benen stodo ut genom skinnet och han hade