Aftonbladet – 3 november 1841, sida 3

omensklig hårdhet. En omständighet är i handlingarne angående detta våld vidrörd, utan att man kunnat erfara huru den af vederbörande blifvit ansedd, och denna är, att länsmannen, der händelsen tilldragit sig, gifvit en kyrkovärd skriftligt uppdrag att, så snart en stöld blifvit begången, utan serskilda order anställa visitation derefter; denna genväg har lagstiftaren visst icke afsett med föreskrifterna i 52 Kap. 2 MissgerningsBalken, och det är väl ej sannolikt att den får passera ntan beifran. Imedlertid syres nyssnämnde länsmannens åtgärd, hvilken i sin mån kan anses som en af anledningarne till den under en eylik visitation timade ihjelprygling, icke hafva blifvit framställd till föremål för domstolens pröfning. Ifrågavarande händelse tilldrog sig sistl. Juli månad i Heinge by, Löfvestads socken och Malmöhus län. De första 8 dagarne uti nämmde månad hade nemligen husmannaen Christen Henriksson i Löfvestad varit på arbete hos åboen Nils Nilssen i Heinge, för att lägga ett tak. Den 9:e, som var en Fredag, märkte Nils Nilsson, att 45 st. nya blångarnsskjortor blifvit honom natten förut frånstulne. Nilssom misstänkte genast Christen för stölden, emedan dsnne legat hos honom öfver natten och förut varit tilltalad för stöld, ehuru ieke derom öfverbevisad. Han tillsporde genast Christen, men denne nekade. Sedan Christen dagen derpå slutat sitt arbete och gått sin väg, begaf sig Nils Nilsson påföljande Måndags morgon till en af sina grannar, kyrkovärden Nils Andersson, och begärde att han skulle anställa visitation i byarne efter de bortstulna skjortorna. Nils Andersson hade nemligen skrifiligt uppdrag af länsmannen att hvar som helst inom Löfvestads socken, utar afbidan på vidare ordres, med biträde af fjerdings-, ålderoch ordningsmän företaga visitationer efter hvarje timad stöld, när en sådan handräckning påfordrades, men efter hvarje sådan verkställd visitation genast inberätta den till länsman. På grund af detta allmänna uppdrag begaf sig Nils Andersson jemte Nils Nilsson, fjerdingsmän och grannar ut i Heinge och angränsande byar, för att ransaka hvarje vrå. Under vandringen ökades sällskapet till omkring 16 personer. Sedan de förgäfves sökt i husen efter det bortstulna godset, förfogade sig sällskapet till Christen Henriksson i Löfvestad, mer äfven der gick visitatioren ej bättre. Nu börjades förhör med Christen, såsom misstänkt för stölden, men han bedyrade att han var oskyldig. Nils Andersson befallde honem följa med till Nils Nilssen i Heinge, men Christen prutade emot, tills Nils Andersson yttrade: vill du ej, så ska vi nog bjelpa dig dertill, då Christen lät beqväma sig och åtföljde sällskapet. Nils Nilsson tog först in med sitt sällskap uti sin så kallade sommarstuga, men bjöd sedan på aftonmåltid i så kallade hvardagsstugan, som låg i en annan del af byggringen. Aboerne Anders Olsson och Anders Ekbom i Heinge stannade likväl med Christen qvar uti sommarstugan, der de ånyo tillsporde Christen om stölden. Han försäkrade sig vara alldeles oskyldig, men det hbjelpte icke — han ansågs skyldig. Dörren stängdes och Ekbom började med en tjurmege prygla honom, för att få honom att bekänna, men då det icke hjelpte, slog An1ers Olsson omkull honom samt sparkade och slog honom öfverallt på kroppen. Slutligen bekände han, att stölden omförmälda natt blifvit föröfvad af förre soldaten Per Snäll i Ryd och husmannen Kuut Trullsson i Löfvestad, sedan desse blifvit af Christen insläppta i Nils Nilssons gård. Afmattad genom misshandlingen, måste Christen sätta sig i sängen, hvarefter Anders Olsson med en sup bränvin och litet tilltugg sökte pigga upp Christen, under det Ekbom gick ut för att underrätta sällskapet om Christens bekännelse. Vid tidningen härom, förfogade sig hela sällskapet in till Christen, som i början nekade, men sade det slutligen så förhålla sig, som förut är nämndt, hvarpå de gåfvo honom bränvin och mat, och lemnade honem i ro. Ekbom och några af sällsapet begåfvo sig genast ut åt olika håll, för att fterspana Snäll och Trullssen, hvilka äfven anträfades och fördes hem till Nils Nilsson. Begge nekade, och Trullsson uppgaf, att han den ifrågavarande natten uppehållit sig å torpet Plågan, hvarom nan åberopade der boende personer såsom vittnen. En af bönderne satte sig genast till häst och red lig, för att höra orm Trulisson talat sanning. Anlers Olsson och Ekbom gingo derefter åter in till Christen Henriksson, stängde dörren och började å yo slå och sparka honom, för att förmå honom begänna, då hans förra uppgift syntes vara ogrundad. En af sällskapet, drängen Anders Nilsson, hade unler exekutionem stått utanför dörren och hört att våra slag utdelats in i rummet, och att Christen inder slagen med svag röst jemrat sig, hvarvid Ekom yttrat: vill du bekänna hvart skjortorna tagit rägen!, då Christen med matt röst svarat: plåt mig ndast få lite anderum. Slagen. hade då upphört, nen kort derpå åter förnyats, sedan Anders Olion yttrat: kanske du vill hafva mera andeum? Efter denna misshandling gingo Ekbom ich Anders Olsson ut ur rummet, då de fingo öra, att budet återkommit från torpet Plågan med inderrättelse att Trullsson verkligen varit vid torjet den ifrågavarande natten och således icke kunlat begå stölden. Nu blefvo Anders Olsson och ikbom alldeles förgrymmade, skyndade åter in till shrister--Henricsson, ryckte honem ur sängen, der len arme mannen låg sanslös, ned på golfvet och ortsatte micsshanpdlincgen med dag ach cnarkminger