Aftonbladet – 3 november 1841, sida 3

sätta en fruktlös och blodig strid emot Frankrike, i mensklighetens namn resa det mot den förbländande och förfärliga despotismen, som ännu tryeker detta land. — Tyst! ... Tag er tillvara! utropade hertiginnan, som på en gång intogs af fruktan och beundran, i det hon hörde Herrman med en så ädel hänförelse utveckla så farliga läror. Denne, som emot sin vilja hade söfverlemnat sig åt sina vilda ideer, återteg, utan att synas hafva hört Jeanne: Vi ville icke längre fördraga tyranni, våld och förstörelse; vi ville hafva frihet och lycka; de rika unnade vi mindre öfverflöd, de fattiga ett bättre öde. ... Vi ville ati hös Oss menniskan dömdes efter sina handlingar, efter hvad Hon gällde, ätt börders orättvisa företräden afskaffades; vi ville, att hos er, likmätigt 89 års ärofulla emancipation, det krossade feodalväldet ej skulle uppstiga under en ny form. Men förlåt, sade Herrman, i det han sänkte rösten med en blygsam och behaglig min, som på ett fördelaktigt sätt kontrasterade med hans hastigt öfvergående spänning; förlåt, fru hertiginna, dessa ord ha måhända sårat er. ... Det är för otacksamt att uttala dem inför er. . .. Jag är nu i Frankrike ... och njuter hos er en ädel gästfrihet. — Vet ni icke, sade Jeanne; som blifvit lifligare, att jag, oaktadt min börd, och. min ställnåg vid hofvet, gerna försvårar offren: mot bödlarne, den lidande mot den mnjutande, den för: tjenstfulle-mot den ägandel Vet ni icke, tillade hon rodnande, som om hon hade gjort en be kännelse, att jag delar era tänkesätt ... och at! jag lider af era smärtor? Stackars faderlösel