Aftonbladet – 3 november 1841, sida 1

Marskalken Gerard, som nyligen återvändt från Tyskland, har förklarat sig vilja nedlägga befälet för national-gardet ech framhärdar i sin föresats, ehuru hertigen af Orleans besökt honom, för att afråda honom derifrån. MarskalIken är, som man vet, ingen ifrig anhängare af ; Idet nuvarande systemet och har flera gånger yr-Ikat på amnesti. Detta är imedlertid skäl nog för regeringen, att icke heller gerna se en populär man draga sig undan från en så vigtig post, och det säges derföre, att konungen vägrat bifalla hans ansökning, äfvensom de ministeriella bladen gifva sig all möjlig möda att utsprida, det inga politiska skäl, utan endast marskalkens Isvaga helsa, förmått honom till detta beslut. I Spanska sändebudet, Hr Olozaga, skall hafva Tbegärt, att alla de Spanska flyktingar, hvilka tydligen visat sig understödja uppresninger i Spanien, måtte förvisas från Frankrike, hvarjemte han flera gånger yttrat sin föresats, att sjelf begära sina pass. Man anmärker också med Iförumdran, att han redan i två månader varit anställd på sin post i Paris och ännu icke haft något offentligt företräde hos kon ungen och drettIningen, hvaraf omisskänneligen kan inhemtas med hvad nöje man ser honom der. Franska eskadern vid Tunis lärer nu hafva fått befallning att återvända, emedan den Turkiska expeditionen dit är uppskjuten till nästa vår. SPANIEN. Vi hafva i dag Lärifrån ingenling annat att meddela, än en liten efterskörd, till komolettering af gårdagens och förgårdagens nyheter: Vid striden i slottet i Madrid hade en kula flugit ett par tum öfver dem lilla Isabellas hufvud in i den alkov, dit hon och kennes syster tagit sin tillflykt. Drottningen var i synnerhet ängslig, gret mycket och bad, att man måtte göra hvad folket begärde oeh föra henne till hennes moder. Då Espartero imfann sig hos henne, den 40, för att gratulera henne på hennes födelsedag, bad hon honom om nåd för de skyldige, en begäran, som man likväl icke tror henne hafva gjort af egen drift, och som regenten för öfrigt afböjde, svarande, att en sådan mildhet just i det ögonblick, uppresningen med stolthet höjde sitt hufvud i provirserna, skulle vara en handling af vamsinne, som i synnerhet måste förnärma nationalgardet, kvilket gjutit sitt blod till erdningens och lagarnas försvar. Flere andre bådo lika fruktlöst för general Leon. En i striden sårad kapten vid natiomalgardets jägare gjorde det i sitt kompanis namn. aRättvisanp, sades det i slutet af böneskriften, avar nu tillfredsställd genom demstelems utslag, och om de tappre, som representera natienalmilisen, bedja om nåd för generalen, buru kunde man vägra den?, Äfven den bekanta Bertrand de Lys sökte medla till hans förmån. Jag har ocksåx, yttrade han, astått vid schavottens fot; mina barn hafva dött derpå, och deras blod, liksom alla politikens ech religiomens martyrers blod, har burit sina frukter. Nåd för en tapper general, sora är offer för en beklagansvärd förvillelse! Rättvisan har gjort sin pligt, ädelmodet göre nu sin! Domstolen var icke enhällig i sitt beslut öfver honom. Krigsrätten fällde bonom endast med Z röster mot 3, och i högsta krigsoch marinrätten föregick en lång öfverläggning utslaget. Det tycks för öfrigt, som om insurrektionen utbrustit för tidigt, emedan man från början haft för afsigt att begagna kuren på slottet vid drottningens födelsedag, då man på samma gång kunnat bemäktiga sig, icke allenast begge prinsessorna, utan regenten, hans ministrar, generaler och stadens auktoriteter. Samma natt, utbrottet skedde, fick Espartero underrättelse om, utt åtskillige insurgenter tagit sin tillflykt till ranske ministerns hötel. Han ditsände genast, inder förevändning att skydda artilleriparken, om lig i grannskapet, en piket af 30 man, ned befallning, att skjuta på hvar ech en, som ville lemna hötelet, eller visade sig i fönstren. Jetta skedde också verkligen på en kurir, som kulle afresa med depeeher, och på en betjent, om ville se efter hvad som var å färde. Lyckigtvis träffades ingendera, och på Esparteros ur