Aftonbladet – 3 november 1841, sida 1

MM — KN karakter; det smärtade henne utan tvifvel atts sin man slösa nästan lika omsorger på Mig som på sina begge söner... Det är öfverflödigt sä ga er hvad jag led deraf... Ja, förr skulle jag dött än jag beklagat mig för min välgörare, än jag sagt honom med hvilken ovilja hans hustru bemötte mig; olyckligtvis voro äfven pastorns båda barn afundsjuka på mig liksom deras mor; de tillbakastötte alla försök jag gjorde att blidka dem, de drogo sig föraktligt ifrån mig; då gick jag att bedja och gråta på min mors graf. Den gode pastorn var okunrig om allt, han förebrådde mig först på ett mildt sätt mitt dystra och ensliga lynne; hans barn snarare af skalkaktighet än elakhet, sade honom att det var jag, som undvek dem, och långtfrån att motsäga dem, stadfäste modren deras klaban... Efterhand blefve den goda pasterns föreställningar allvarsammare, jag började finna, att han bemötte mig med köld; men jag anklasar henom ej, ty han trodde mig ha handlat orätt emot hans barn... Denna upptäckt gjorde mig mycket olycklig ... Han var min enda beskyddare och vän. För att ej förlora honom; ökte jag på allt möjligt sätt vinna hans familjs välvilja ... Förgäfves! ... Då jag såg detta, rille jag våga ett ytterligare försök. Som jag icke fann nöje i de lekar, hvilka illhörde min ålder, åt hvilka jag nödsakades nsam öfverlemna mig, hade jag med studier ökt skingra min serg, och pastorn var så nöjd, å lycklig öfver mina framgångar, att jag förlubblade min flit ... Ofta sade han till mig uckande: — Ni har en stolt och skygg karakter; ni flyr em, ni borde anse som bröder; men ni mor