Aftonbladet – 3 november 1841, sida 1

0 VV VX NN — Ack! Jag förstår så väl ömtåliga själars lätthet för intryck. Men ge er tillfreds: jag är värdig att höra er... lidande själar äro ju syskon? tillade hertiginnar med sänkt röst och nedslagna ögon. Herrman tycktes ej höra henne, han började sin berättelse i följande ord: Jag förlorade min far, medan jag ännu var barn. Han innehade en simpel uppbördsmans befattning i en köping nära Wien; min mor öfverlefde honom blott en kort tid; hom hade egnat mig all sin ömhet. De enda minnen jag äger från min barndom, räknas från denna olyckliga tid. Ibland vaknade jag upp om nätterna, då jag nästan alltid fann min mor gråtande; klädd i sorgdrägt satt hon vid min sida och betraktade mig med en smärtsam ängslan. Jag har omsorgsfullt bevarat några rader, som hon skref under de långa sömnlösa nätterna... Jag skulle icke läsa dem för än sednare. .. vHon hade en hemlig aning,, skref hon, att blott en kort tid påterstod henne att lefva; hon ville tillbringa den med att betrakta sitt barn... derföre försakade hon sin sömn... Snart fck hon sofva, blott allt för mycket! — Beklagansvärda mor! sade Jeanne oeh aftorkade en tår. Herrman fortfor med upprörd stämma. — Ack! Hon bedrog sig icke. Hennes sorgår hade ännu ej gått till ända, då jag förlorade min mor... Jag var faderoch moderlös, u tan alla tillgångar, Köpingens pastor tog mig till sig. Denne var den ädlaste bland menniskor, mild och from som en engel. Till olycka för mig hade hans hustru en häftig ech afundsjuk