Aftonbladet – 29 oktober 1841, sida 2

den högre menniskonaturens historia. Den visar oss i en ende persons lefnad, hvad alla menniskor böra och skola kunna: deri ligger äfven den högsta äran och det starkaste beviset för kristendomens allmänna giltighel. — Nog hafva evangelisterna ansetf det som de förtälja för en verkhg historia; men de stodo på en annan ståndpunkt, än vi, i fråga om dylika irre behof; ty den menskliga naturen, således också den hos dem inneboende rel:giösa iriten, förblifver alle tid densamma. — Emot denna historiens förvindling i blotta sinnebilder al det gudomliga rustade sig snart kyrkans tro, med all ifver. Hon beröfvar, förebrådde heane den sednare, meaniskorna all den tröst, som ligger i uppståndelsen ech himmelsfärden etc. såsom fscta; — i stället för den vissheten, alt Gud en gång verkligen varit menniska, erbjuder den i den uppmaningen, att menniskan skall bilda sig ett gudomligt sinne, en alluför ringa ersällning; — ulur en försonad verld återkastas menniskan till en oförsonad, för att åter med egna krafter tillkämpa sig den förlorade; — menniskan kan dock aldrig genom sig sjelf allena upphöja sig till försoning med det oändliga. cAfven den nyaste vetenskapen har förkastat denna åsigt, då den påstår, att det ändliga bör uppfattas icke blot såsom sinnebild af det oändliga; emedan båda derigenom hillas liksom skiljda från hvarandra; snarare äro båda så Oskiljaktigt förbundna, att det ändliga måste betraktas såsom det eviga förverkligandet af det oändliga, det timliga lifvet såsom en oafbruten uppenbarelse af det eviga.x Från denna ståndpunkt, som redan Schelling anvisade, i det ham sade: Guds menniskoblifvande är ett menniskoblifvande af evighet, har nyligast Hegel lagt grundvalen tiil en ny af många theologer till dess särskilda partier utbildad lära om Christus: vi återgifva hör hans lärosatser så allmänt tillgängliga för förståndet, som möjligt. Grundsatsen för denna deduction är denna: Allt förnuftigt (i förnuftet grundadt) måste äfven vara verkligt. Derutur härledes följande:, Då Gud är en ande, och äfven menniskan är ande, så följer deraf, att båda ej kunna vara i sig åtskiljda: ty det väsendtliga hos anden är, att vara en enda (ein Einiges) och odelbar. Derföre bör Gud ej tänkas säsom ett slutet och i sig sjellfl begränsadt väsende, utan såsom varande det oändliga, ingår han evigt i det ändli82, och återgår evigt till sig sjelf. I denna beständiga Guds sjelfuppenbarelse består allt lif; i denna ligger menniskornas lefvande, innersta gemenskap med Gud. Följaktligen är den oändlige Guden blott deri ve:klig, att han lefver i de ändliga andarna; och den ändlige menniskoanden är blott då sann, när den lefver i den oändlige Guden. Anden sisom sådan är alltså hvarken ensamt Gud, eller ensamt menniska, utan han lefver blott såsom Gudamenniska: Gud i menniskan och menniskan i Gud. Detta eviga vexeiförhållande är, å Guds sida, förverkligadt genom uppenbarelsen, genom hvilken han evigt kungör sig för menniskorra; å menniskans sida, genom kennes tro, förmedelst hvilken hon är oskiljaktigt med Gud förbunden. Guds enhet och menniskans kan således af menniskan förverkligas blott genom äkta religion: d. ä. blott genom en sådan tro, i hvifter hen verkligen känner sig såsom ett med Gud: hon i Gud och Gud i henne. En mera på djupet gående religion uppfattar Gud antingen såsom naturkrajt, som står under ardenp, alltså äfven under menniskan; eller såsom en död lagstiftare, som står öfver menniskan. I bida dessa fall står Gud utom menniskan. Men i samma mån som menskligheten erkänrer, att hvarken den under henne stående naturguden, eller den öfver henne stående lagstiftande Guden kan tillfredsställa hennes religiösa behof, så måste hon erkänna, att Gud i menniskan måste lefva, att Gud och menniskan måste vara ett. Af denna kunskap kan hon likväl efter sin skiljsmessa från Gud blott derigenom få del, att en mensklig person uppträder, i hvilken vi ståda båda, Gud och menniska, såsom en sinnlig, verklig, förnimlig enhet. Förså vidt ru denna Gudsmenniska i sig innesluter det gudomliga och menskliga väsendet tillika, är Gud dess fader och dess moder en mensklig: — då han lefser blott för Gud, till hvilken han höjer sig, så är han den skuldfrie; — såsom menniska med gudomligt väsende har han makt öfver naturen och är undergörare; — han lefver i förnedringstillståndet, emedan han är Gud i menskligt väsende: ja han måste nredstiga ända till ändlighetens yttersta djup, ända till döden, emedan han äfven i den ytterligaste försakelse förblifver Gud i menniskan. På denna sista gräns emellsn enbeten och det ändliga måste likväl det oändliga i gudamennviskan åter finna ivigen till sig sjelft; uppståndelsen och himmelsfärder borde uppenbara, att hans död blott var !ett återvändande till Gud, och att genom naturlighetens fullkomliga afläggande lörsoningen evigt entries ERNER