Aftonbladet – 29 oktober 1841, sida 2

— AN Rn hade gått i elden för honom; men han var också en rigtig far för soldaterna. — Nå, vill du sluta en gång med den der sorgelåten, sade Dauphin; tala om öfverste Picot. — Ja, herr Dauphin, ja ... öfverste Picot; han, som jag sagt er, bemöter oss som afskum, blir ursinnig, drar sabel, och befaller 0sS Båatt släcka ellen. ... Vi svara honom, att vi ä inga sprutlangare; då öfverfaller ban och hugger in på Oss. I början bry vi oss inte derom; men då vi se ett dussin bland oss sårade, bli vi otåliga, vi skicka honom ett Par karbinkulor, han dör som en torsk. Godt; nu står det väl till för oss; vi veta hvad vi ha att vänta, vi förskansa oss i byn, lita öfveroch underbefäl gå och spatsera bäst de gitta, och korama öfverens om att hellre låta döda oss till sista man, än kapitulera och ange hvilka af oss, som hade skjutit på öfverste Pieot. — Nå, men ni voro ju ena riktiga satar, sade Boisseav. — Det kommer bara an på att ta soldaten på rätt marer. Öfverste Ledoux ... den tappre bjelten, han skulle i stället ha. ... — Nu igen, sade Dauphin. Vill du sluta, Glapisson ? : oo Straxt, herr Dauphin. Til slut så får lilla Eorpralen) veta af våra upptåg; han säger: Det finns ingen mer än öfverste Surville, som kan få makt med de stråtröfrarne! Om de ej vilja uppge hvilka som skjutit på öfversten, skall ödet afgöra, ceh man shall fusiljera en af hvar) Så kallades Napoleon.