Aftonbladet – 28 oktober 1841, sida 2

Norrbro, men detta hindrar oss i allmänhet icke från att både underskrifva och vid tillfälle verk: ligen sentera den större andliga kompositionen: öfverträffande värde. Vi äro intima kusiner mec Auber och Donizetti, och Strauss eger oss mec hull och hår — jag menar Strauss med valserna ty den der andra med emythernap törs jag knap past nämna! — men vi vörde gerna på samm: gång i riddaren Gluck en alltför respektabel farbror, och vi buge oss i stoftet för den gamle hedersmannen Händels oldtfars-kalott. Och hur skulle man icke göra det? Musiker är en konst, som vexlar i så många arter och nyanser, men är så lika skön i alla. Den en: eller andra genrens tillfälliga större popularite för ögonblicket utesluter icke de öfrigas evig: förtjenster. Det kan endast vara en bedröflig sjuklig ensidighet, som säger med ett maktsprål om det eller det slags musik: Detta slag ä ensamt förträffligt, allt det andra duger icke: Det är poesi i källans sorl, som i oceanens då nande svallning, i lärkans muntra qvitter, son i stormens och åskans brak. En cacbucha ka vara så god som en jubel-uvertyr, en bravur aria och en koral kunna taga hvarannan i hand Det beror i grunden blott på, hur den ena el ler andra är skrifven. I sjelfva verket, hvarför skulle jag icke er känna, att jag, som andra, har mina små för kärleks-tycken — det der fördömda catycke oc smak) är någonting, som hänger i en, som ei arfsynd! — men jag har för mig sjelf min bjer tans lust till att se, hur de stundligen sättas p prof och dervid ofta nog göra en jemmerlig fi gur. Jag minns ganska väl, första gången ja hörde aBarberaren — min trosbekännelse had dittills varit: Utom Mozart ingen salighet! — hu jag nästan satt och skämdes för mig sjelf och för undrade mig öfver, hur Rossini kunde ha lof at skrifva någonting så vackert. Mozart är och fö blifver visserligen Mozart i alla fall, men jag ha numera blifvit så liberal, att jag, om det ocks vore i denna qväll, gerna skulle gå och hör ull och med sjelfva aFra Diavolo, Jag ha slutligen tagit det parti, att alltid tycka me: om det vackra jag sist hört. I går var jag för älskad i en sonat af Beethoven, i dag är de några af de gamla keralerna i musikhäftet ti Er Mankells bok, som ega mitt bjerta, och ja ansvarar icke för, att jag ej i morgon åter ge bort det åt ..... hvad vet jag? kanske en ari af Bellini, kanske en gammal svensk folkviss kanske en fortepiano-etyd af Heuselt! Det ä mycken flygtighet, om ni så vill, i ett sådar beteende, men hvarför skall det då finnas s mycket skönt på alla håll och kanter här verlden? Hr Mankell eger förtjensten af att genom sin andliga konserter ha gjort oss bekanta med fler af den gamla kyrkokompositionens mest herrlig skatter, och han har icke haft att beklaga si öfver oss. Denna samma publik, som fyllt re presentationerna af aLucie med sitt högljudd bifalisstoj, har haft den mera stilla njutningen stumma hänryckning för Benedetto Marcellc I cieli immensi narrano och Bennos gamli melodi De herdar vaktade deras bjord,. H Mankell har med bifall gjort denna musik fö oss; han var mannen att äfven skrifva deröfve för oss. i ooHar Hr Mankell för öfrigt velat skrifva e undervisningsbok eller en följd af konversations artiklar? Jag vet det icke. Men Hr M. ege en obestridlig talang, sådan man stundom träffa hos någon barnkär och för sin sak intressera pedagog, att kunna blanda om hvartannat de mera lättsmälta och underbållande med det tor rare lärdomsmässiga och vetenskapliga, att p detta sätt liksom locka i läsaren en kunskaj utan att han märker det. Det är detta Peer ser rr rs aspersi Di soave licor gli orli del vasop, hvarom Tasso sjunger, ,vetandets bägare, hva? bräddar räckas bestrukna med en söt saft. S: iunda har Hr M. här öfversållat sitt arbete me anekdotiskt strösocker, som gör att hela ver den med nöje skall taga det till bästa, oaktac den verkligen solida och i vissa delar till oc med kärfva beskaffenheten af dess inanmät Hr M. förstår så väl att maskera sina utflygte in på det vetenskapligas gebit, och han har al! tid genast till hands en liten historiett, en I ten biografisk notis, stundom äfven en liten bu moristisk eller pikant reflexion, för att hålla o: fast i rocken, i fall vi ett ögonblick skulle tvt ka och skygga tillbaka för några mera lärda til stymmelser, såsom om fugerade satser, om di: kordanser,, och stämmors motrörelse, om fr) giskar och hypomixelydiska, skolor, och dylik Författaren meddelar i sin första berättelsc det lilla man känner om kyrkosången i krister Re ——L