Aftonbladet – 28 oktober 1841, sida 2

Valet var här icke svårt; Tempelherrarne stodo utan försvar; munkarne ifrade emot dem och adeln var uppretad genom deras stolthet. Filips bemödande var riktadt på adelns och kyrkans förödmjukande och orden tillhörde i lika grad dem båda. Dertill kom en annan, icke ovigtig omständighet. Filip den Sköne var uppfostrad af en Domimikanermunk och bade en sådan till bigtfader. Denna orden hade i början varit så nära förbunden med Tempelherrarne, att en Dominikaner sällan absolverade en döende, utan att förmå honom i sitt testamenie anslå något åt riddarena. Sedermera blefvo likväl båda ordnarna rivaler, när Dominikanerne stiftade ett slags ridderligt brödraskap (cavalieri gaudenti), som imedlertid icke hade serdeles framgång. De adlige Tempelherrarne sågo med förakt ned på de tiggande munkbröderne, som likväl, å sin sida voro i besittning af inqvisitionen. Härigenom trodde sig Dominikanerne kunna hämna sig på sina stolte rivaler, hvilka man beskyllde, att de mera hyllade Orientens mystik, än Evangelii lära. Tempelherrarne hade bordt märka den förföljelse, som hotade dem, om icke stolthet och öfverskattande af deras krafter förbländat dep. Blott en och annan riddare genomskådade den närmaste framtiden, och bekant är en engelsk riddares märkvärdiga yttrande till en nyss intagen: cOch om du satt på spetsen af St. Paul i London, kunde du likväl icke öfverskåda pågon större olycka, än den, som skall träffa dig före din död.n Angifvare kunde icke fattas. Tvenne från orden förskjutne och till evig fångenskap dömde