Aftonbladet – 28 oktober 1841, sida 1

ran, ty ärofull är segraren och lycklig den stupade.n Tempelherren var på en gång krigare och munk, men han måste på en gång försaka den verldshge riddarens ära och munklifvets njutningsrika lugn; för honom återstod blott den enas faror och det andras försakelser. En sådan orden, hvilken på samma gång hade att bestå det dubbla korståget mot de otrogne och mot den inre fienden, frestelsen, måste åtnjuta den allmännaste aktning. De troende gåfvo henne också med full hand skänker, hon vann den ena fördelen efter den andra, betalte intet slags afgilt för sina gods och erkände ingen annan domare öfver sig, än kristenhetens öfverhufvud. Näst det Förlofvade Landet var Frankrike ordens egentliga hemort; såsom dess medelpunkt och skattkammare ansåvs templet i Paris, som åinjöt fristadsrätten; största antalet af riddare bestod af Fransmän. Af 22 efter hvarandra följande stormästare voro 47 födde i Frankrike. Här, hvarest orden först erhållit sina reglor, skulle hon äfven erhålla sin graf. Med tiden kallnade den högsinta entusiasmen; i dess ställe fattades den fordom så krigiska orden af en märkbar förslappning och blef i den heta, vällustiga Orienten ett rof för frestelsen. Så länge något hopp ännu återstod att bibehålla aen Heliga Grafven, och fortsatta strider mot de otrogne härdade modet, upprätthölls orden af stolthet och ridderlig hederskänsla; men då nitet för korstågen upphört i Europa, fortsattes striden endast af de tre riddareordnarna. Jerusalem gick imedlertid förloradt, vid St. Jean dAcres belägring stupade stormästaren Guillaume