Aftonbladet – 26 oktober 1841, sida 2

Straussiska meningarne. Vi anse denna åtgärd deeemet just vara dem räMa, och med hvilken man bade berdt börja; ty att vilja sätta P för tanken och stabiliera kristendomen i Sverge; med biträde af Mr Fredholm och Stockholms östra förstads vestra Kämnersrätt, eller hvad det heter, se det var det, som var dumt. Nej, från den akademiska lärostolen och i stridsskrifter är det, som striden skall utkämpas! Vi frukta dock högeligen, att Prefessor K., hams djupa lärdom för öfrigt i all ära, ej är rätta mannen, att kämpa med den väldige Strauss. Fy, hör blott, buru han gått till väga i en sak, och man tycker sig nästan kumna sluta till resten och — Utgången. Strauss säger: då i de heliga urkunderea olikheter, ja, hvarandra mpphäfvarde motsatser förekomma, vid berättandet af samma factum, så kunna väl omöjligen alla på en gång vara sanma? Nej, detär omöjligt; nå väl: då så är, så måste förnuftets rätt inträda, att, så vidt möjligt är, stödjande sig på historiska uppgifter och likligheter, afgöra, hvilken uppgift är den tillförlitligaste. — Detta svåra resonnement är det nu, som K. skulle öfverändakasta Se på, huru behändigt det giek. KK. säger ungefärligen: om flere vittnen vittna i en sak oeh alla sfägga sitt vittnesmål precis med samma ord, så har mar skäl att misstänka, att allt förut är öfverläst, och således är vittnesmålet misstänkt. Hvaremot, om berättelserna något skilja sig, man ser, att elikheterna uppkomma genom vittnenas olika individualitet och elika sätt att uppfatta saken. Ergo (här ligger hunden begrafven!): Olikheterna i de evangeliska berättelserna rubba ej deras trovärdighet; tvertom (o Knös!) de äro rködväxrdiga vilkor för densamma. — — — Det är ju präktigt resonneradt af en teolog! och så öfverflödande på logisk fasthet och skärpa i slutledningen sedam! Vi hafva i det längsta ej velat tro, att han så sagt; men flerfaldige närvarande åhörares sammarstämmande vittnesbörd bafva öfvertygat ess, att det verkligen så förbåller sig. Men så går det med mången, som hear rykte för den djupaste lärdem, då denna lärdom skall fram på ailvar i allmänna lifvet och ut för studerksmmarens fyra väggar, och när hennes mål är att skola försvara allt. Det säkra är, att om denra nymodiga bevisning fått ega rum i Gamla Testamentsens dagar, så bade visserligen den kyska Susanna icke blifvit räddad af profeten Daniel och kennes oskuld bevist. Ty då hade det, att den ene gubben sett henne under päronträdet och den andre under äppelträdet, icke bevist att gubbarne foro med lögn; utan tvertom att hon varit skyldig till anklagelsen, just emedan vittnena motsade hvarandra! Huru är sådant slutföljdande möjligt? Frågar man sig: kan då ej Hr Professorn inse skilnaden emellan några skiljaktigheter i ordalagen, då hufvudsaken, factum, blir detsamma, eller då olikheter förete sig i sjelfva facta; eller viil ban det ej? — Hvad skola visvara? Gar verkligen Hr Professern sagt så, så måste dem sista frågan blifva en gåta, på hvilken det vore lönlöst att bråka sitt hufvud med lösningen ). Imedlertid bivistades denna föreläsning af Hr Erkebiskepen i egen högvördig persom. Skulle han tro, att Strauss, han må nu bafva rätt eller orätt i något eller i allt, nedslås med sådant argumenterande, så våga vi förmoda, att HN Erksbiskoper mer än mycket misstager sig. Dock — han såg rätt belåten ut. Man ser således, att denria termiR i Wpsala börjat under lifliga auspicier, och att der förghafvas många och vigtiga saker. Ja, vi äro nästam fäldiga att påstå, att det vore lika mycket skäl, att frås al Geijers föreläsningar, som att man om sommaröt t. ex. i Stockholm, företager sig lustresor till Gripsholm och Rosersberg.s ) Det bör likväl härvid ammärkas, att ifrågava; vande hevisningsmetod ieke är ny, utan tveriom varit nyttjad i många århundrade af teologerne. (4. B:s Red:s anm.) (Insändt.) I anledning af en artikel uti Aftonbladet för den 19 Okteber, angående någon förment orättvisa, eller obillighet, som skulle ligga deruti, att Artisten C. 8. Graffman qvarhålles på Danviken, anhålles om plats uti förberörde tidning, för följande upplysningar. Den 7 Juni 1838 afgåfvo Stadsläkarne Ahlberg och af Grubbens om Herr Graffmans sinnestillstånd följande bevis: Att Artisten Horr C. 8. Graffman, i vår närvaro sch under samtal med oss, haft sådama förnuftsvidriga utlåtelser, som icke otydligen tillkännmagifva, det han för det närvarande är i saknad af fullt redigt förstånd och alltså, för andras och egen säkerhet, har behof af att tills vidare å Danviks Dårhus intagas och vårdas; det varder med denna vår edeliga förpligtelse: Så saznt oss Gud hjelpe till lif och själ, intygadt. — Stockholm d. 7 Juni 4838. N. W. af Grubbens. Joh. Dar. Ahlberg. På grund deraf resoiverade Öfverståthållaren samma dag sålunda: Remitteras till Direktionen öfver Danviks Hospital och Dårhus, att, i saknad af annan utväg, till skötsel och umderhåll å Dårhuset intagas samt, tills med honom bättre varder, vårda Artisten C. S. Graffman, hvilken, enligt bifogade Läkarebetyg, för närvarande är i saknad af fullt redigt förstånd och för egen och andras säserhet bar behof af vård å Inrättvingen. Stockkolm d. 7 Juni 1838. J. W. Sprengtporten. 0. B. Hult. ORT IN RNE ESA ASSA AE REN AKNE