Aftonbladet – 26 oktober 1841, sida 2

jag vill vara mer upprigtig än ni och säga er, ait jag svurit att störta er. Her:igen. Det är sannt!... men till min lycka vet jag alt ni icke skall hålla er ed... jag förebrår er iete derför; det är långt ifrån mig att vilja förvlämpa er för någonting .. jag hoppas öfvertyga er härom, (med värma) ja fru marskalkinna, jag svär det. MNarskalkinnan. Tänker ni, herr hertig, att jag sätter tro till edra ord? Hertigen, Nej, madame, dertill har jag mycket för god tanka om er... Ni känner så väl som jag, alt nu för tiden och på vår plats måste man döma sitt folk efter deras handlingar. Nå väl, jag tycker att mina i dag antyder ett försonande sinnelag ... Det är jag, som gjort första steget... jag som kommer att söka er... Marskalkinnen (ironiskt). För att bjuda mig fred kanhända? Hertigen (betraktar henne leende). Nej, det vill ni inte och inte jag heller. Men om man icke lefver i fred, måste man väl nödvändigt lefva i krig beständigt? Finnes det inte bland krigförande makter stillestånd... vapenhvila, som ändå icke hindrar dem att hjertligt hata hvarahdra?... Sem ni ser, vill jag visst inte hindra eller ligga band på edra känslor... bevara mig derifrån ,.. det är tvärtom för att bibehålla dem i hela dess kraft, för att vidmakthålla elt slalu quo som jag kommit hit. Harskalkinnan. Huru då?. Herligen. En medelväg, som inte förändrar det ringaste af vår ömsesidiga ställning oeh lemmar oss begge på defensiven... såsom man skulle säga en beväpnad neutralit... Marskalkinnan (stiger opp och låter igen dörren samt närmar sig derpå hertigen). Hvad betyder detta allt? . Her!igen (kastar sig i soffan). Ahl jag var säker på att bland folk med snille, skulle det all-, tid gifvas medel att förstå hvarandra... (efter