Aftonbladet – 26 oktober 1841, sida 2

Lebel. Madame Flavacourt... Bertigen. Föga ärelysten men hiskeligt öm f sig... man kan inte vinna rågot hos henne, itan att göra henne sin kur... och dertill har ag nu inte tid... ZLebel. Och marskalkinnan Mirepoix. Hertig:n. Marskalkinnan... Det är rätt! svenne måste man vänd? sig till! Se der säkrate beviset på markisinnans upphöjelse! Marskalinnan har i alla evigheter varit förtrogen med våra kungliga herrars mäiresser. Det är en förroende plats som tyckes skapad enkom för hen12... och som hon fyller till förvåning väl... Med vana, djerfhet, snille, hufvud, utan någon ö. dom, ja man kunde säga utan någom princip För öfrigt min dödliga fiende... Det är senom henne jag måste anfalla markisinnan. Ja, jag måste söka henne... (repar) hör hit! Compre (inkommer). Nådig herre! Hertigen. Min vagn utan vapen! Säg George att han icketager livre. Adjö Lebell! var iugn! vi skela lyckas. Men nämn för ingen om vårt samtal... Du har ingenting sett, ingenting hört! Lebel. Nådigste herre! ni vet att jag uti min jepst hvarken har ögon eller öron. Hertigen. Det är rätt! — min värja, . .. mir hatt, (betraktar sitt skrifbord). Detta påbörjade arbete, som jag borde sluta i dag, detta si yttiga projekt, som nu kanhända aldrig bli tallföljdt!. .. (borlkastar ett papper som han har i handen). Men är det väl mitt fel, att jag äl tvungen att sysselsätta mig med mina egna af färer i stället för statens? ... Man förklarar mig krig... jag försvarar mig... får gå!... I dag mina afförer, och i morgon,... om man icke anfaller mig, om jag ännu är på min plats, i morgon skall jag tänka på Frankrikes! (går.) Lebel. Jaa... i morgor... ty värr är man anfallen hvarje dag... i morgon kommer aldrig.