Aftonbladet – 25 oktober 1841, sida 2

Denna för folket passande, enkla bekännelse kunde snart icke mer vara nog för kyrkolärarne; de blefvo nödsakade till en skarpare, teologiskt spitsfundigare uppfattning, då den kristna trons grundthema Gud är uppenbar vorden i köttet etc., måste genom alltid mera bestämda tillsatser skyddas mot mångfaldiga sekter, som vid kristendomens vidare utbredande bildade sig. Ty än blef af den ena sekten det gudomliga, än af den andra det menskliva i Jesu person, än (rån en annan sida deras sanna förening förnekade. Sekter, hvilka, såsom Ebioniterna, alldeles upphäfde det gudomliga, eller omvändt, såsom Doceterna, det menskliga måste helt och hållet uteslutas från den kristna gemenskapen, som ansåg gudamenskligheten ej tillgänglig för någon förmedling. Men man måste äfven genom en skarpare bekännelse fasthålla båda naturernas fullständighet, om ej deras förening skulle komma i fara; derföre blef Arius fördömd, emedan han antog väl ett gudomligt, men skapadt och den högste Guden underordnadt väsende vara det i Jesus menniskoblifna; ty på detta sätt skulle Jesus ej varit en fullstindig Gud. Andra blefvo förskjutna såsom irrläriga, emedan de antogo, att hos Jesus det gudomliga väsendet trädt i det menskligas stäle; i följe hvaraf han ej skulle varit rigtig menniska. — ÅA en annan sida kunde man äfven begå fel, genom afvikande föreställningar om båda uaturernas föreningssätt. Några åtskilde alls icke mera dessa naturer i Christus, utan erkände i honom, då han uppträdt såsom en person, också blott en nalur, den köttvordna gudasonens: hvarmed antogs en förblandning, men icke en förening al sjelfständiga väsen. Andra förklarade, att i Chritus tvenne naturer väl voro förenade, i afseende på deras tillbörliga dyrkan, men i afseende på deras väsen ännu alltid skiljda, och ej någon fullkomlig person hvarigenom kristendomens lifspunkt, det sgudomligas och menskligas förening syntes förstörd. Derföre gjorde kyrkan, emot dessa båda kätterier, ännu en tillsats: vi lära, att Jesus varit sann Gud, och sann menniska, — af lika visen med fadren, i kraft af sin gudomlighet, och af lika väsen med oss, i kraft af sin menskSR rd tv set år a TD ADA Ta a ars ad NRA