Aftonbladet – 23 oktober 1841, sida 3

— ÖLJSYRANS ANVÄNDANDE TILL INSMÖRJNING AF ULL. Afven här i landet har allmänheten åtminstone genom tidningarnes saluannonser hafi tillfälle att göra bekantskap med en ny, i allmänna hushållningen användbar produkt, kallad oljsyra, och i handelsspråket någon gårg stearinolja. Hvarifrån dess produktion förskrifver sig kan inhemtas längre ned, men för dem, som äro obekanta med kemin, torde vara skäl att nämna det oljsyran icke är någet för lukt och smak surt och frätande ämne, som ättikssyra, svafvelsyra o. d., utan en fet, något gulaktig men klar och tunn flytande olja, till det yttre snarlik en mycket ljus tran, endast att den i stället för den skarpa fisklukten äger en stark lukt af smältande talg. Utomlands har denna olja blifvit använd till ungefär samma bruk, som feta, ej torkande oljor i allmänhet, och i Sverge är den redan till ej obetydlig mängd försökt vid såpfabrikerma. Men en sak, hvartill den redan vid första ögonkastet och jemförelsen af dess pris med andra oljor, tycks synnerligen väl skickad, är inoljning af ull vid klädesfabrikerna; öfver dess tjenlighet höärtill finner raan följande underrättelser, af den bekante professor Runge meddelade i Dinglers polytekniska journal. Vid beredningen af stcarinsyra (hvaraf de bekanta slearinljiusen tillverkas), erhåller man tvänne oljor af ganska olika egenskaper: den ena, som kallas elain, har i allmänhet samma egenskaper som bomolja, och om man betjenar sig af densamma till ulls