Aftonbladet – 23 oktober 1841, sida 3

insmörjning för att göra henne spinnbar, hår man efteråt samma svårigheter att med valklera, lut och såpa bortskaffa det feta, som om man användt bomolja, emedan elainen lika litet som bomoljan löser sig i kall lut; den bildar nemligen dermed blott en oful komlig mjölkaktig blandning. hvaraf ena del envist vidhänger ullen och försvårar klädets tvättning. Den enda nytta elainens användande i stället för bomolja medför är det bättre priset, emedan beomoljan är mer än dubbelt så dyr som elainen. Helt annorlunda förhåller det sig med den andra oljan, som vinnes vid beredningen afstearinsyra och kallas elainsyra eller oljsyra. Denna har den egenskapen att förena sig med kall lut och upplösas i den, hvarföre den eck vid tvåttning med lätthet lemnar klädet. Om man derföre blott några minuter handierar en med olja insmord ull i svag kall soda eter kalilut, så släpper ullen genast fetman, blir klar och hvit under det såpvatten bildas. På samma sätt förhåller sig ock kläde, tillverkadt af med oljsyra insmord ull, så att man vid dess valkning endast behöfver använda kell lut, och alldeles insparar valkleran och såpam. Den som häraf önskar draga parti — ty oljsyran är äfven vida godköptare än bomoljan — måste således förstå, att skilja oljsyra från elain. Ett medel härtill är, att blanda oljan med stark sprit. Blandas några droppar elain med sprit och omskakas, så skilja de sig snart derifrån och sjunka till bottnen; ren oljsyra åter upplöses helt oeh hållet i spriten, och om efter någon hvila olja afsöndrar sig, så är detta ett tecken, att oljsyran var blandad med elain. Då den i stort beredda oljsyran sällan är fullkomligt ren, men en liten halt af elain deri icke skadar, så väljer man företrädesvis den oljsyra, som vid blandning med sprit ger minsta bottensats. I anseende till den oerhörda mängd olja klädesfabrikerpa förbruka, förslår ej den vid talg-stearinsyre-fabrikerna fallande olja, och man har derföre frågat sig, om ej den af palmolja beredda oljsyran gör samma tjenst, som den af talg beredda. Jag kan, efter flerfaldiga försök, bestämdt svara ja härtill, likväl med det tillägg, att palmoljsyrans användning förorsakar något större svårighet. Den oljsyra, som vid palmvaxljusens beredning erhålles, är nemligen mer tjockflytande än den, som erhålles af talg, och den såpa, som deraf vid klädets valkning med lut bildas, skummar ej tillräckligt för att behörigen lyfta eller uppösa klädet under valkningen; men denna olägenhet kan afbjelpas genom tillsats af något talgsåpa och genom användande af kalilut i stället för sodalut. En förebråelse, som träffar båda dessa arter af olja är, alt de angripa och upplösa jern, så att kardorna deraf fortare utnötas, än då man begagnar bomolja. En klok fabrikant måste således tillse, om besparingen i tid, valklera, såpa och bomolja motsvarar afnötningen på kardorna). I alla händelser förtjenar saken den största uppmärksamhet, och det är till och med sannolikt, att en med oljsyra spunnen ull ger ett kläde, som efter blåfärgning i kyp icke är biottställdt för att fälla; ty hvitnandet i sömmarna af kittelfärgadt kiäde är sannolikt en följd af ullens insmörjning med bomolja, hvilken aldrig kan fulikomligt bortskaffas och hindrar indigens isträngande i ullhåren. ) Det lär vara, till förekommande af denna olägen het, som man utomlands före oljsyrans användning till inoljningen försätter den med en portion natron, hvaraf en motsvarande qvantitet insparas vid tvättningen.