Aftonbladet – 18 oktober 1841, sida 3

OM DEN STRAUSSISKA POLEMIKEN. (Utdreg ur fredagens nummer af tidningen Freja eller slutet på den isista Ondagsbladet omförmälde artikel.) eMan säger: alt öfvertygelsen är blott subjektiv Guds ord, aden lefvande objektiva sanning, som i den H. Skrift i sin helhet, såsom en gudomlig auktoritet inrehålles,, är det aobjektiva., Då Strauss underordnar Guds ord under hvarje enskilt förnuft, antagande biott det sednare såsom principium eognoscendi; så underordnade reformstererne hvarje enskildt förnuft under Guds ord, antagande blott detta såsom afgörande i religiensmål. Det förmenas väl, att ordet icke såsom utrycksvärta eller pappersluntar är sålunda afgörande. Vi se denna försäkran, men intet försök att förklara den. Hvar finnes då detta Guds ord, som ej är atrycksvärtar utan defvande sanning? Finnes det annorstädes, än i menskligt medvetande? Vet något annat vwäsende på jorden af Guds ord, finnes det annorlunda till än såsom trycksvärta i boken, och såsom dessa liflösa bokstafsteckens lefvande betydelse i menmniskors vetande, såsom verkande det goda i deras lefverne? Hvad kan då meningen dermed vara, att hvarje euskilt förnuft bör underordnas Guds ord? Icke kan det vara den, att den ena menniskan skall underordna detta ord, sådant det i hans vetande lefver, under den andra menniskans, eller flera menniskors uppfattning af detsamma. Nej, ty sådant var ej reformationens princip. Den erkände för det religiösa vetandet ingen mensklig auktoritet. Då skulle dess anhämgare ej kallats protestanter. Men en afgjord sak är att dessa samma protestanler, som satt sig upp emot all mensklig auktoritet i religionsmål, sedan de nödgats i bestämda termer affatta sin lära, för att uppvisa, hvari denna skiljde sig från katolicismens, under tidernas lopp sjelfve affölio ifrån sin princip och förklarade denna sin mensktliga uppfattning af kri