Aftonbladet – 18 oktober 1841, sida 3

ned turkiska lancierer i spetren, de vesterländske excellenserne och deras kavaljerer, sekreterare ech .olkar i civila drägter, men alla väl hehängda med ordensband och dekorationer. Blixtrande guld ur tt deamm-moln på afstånd, mängdens plötsliga tystred och vördaadsfulla vikande åt sidan, förkunnade lutligen arkomsten af Orientens herre. Den. som exe sett Sultau på flere månader, skulle förmodigen icke hafra känt igen honom. Det miste, änkte mången, dock icke vara en så lätt sak att regera, då det kan så medtaga en ung man, på minire tid än ett år. Abdul-Medschid satt ensam i en rös, smal droska, med baldachin öfver, liksom en stum afgudabild, ögat orörligt, stolt och strängt fåstat på den tysta mängden till venster om vägen. Man känner, att Padisehah är af ett mildt naturel, men hans folks seder, Wlemas traditioner och undervisping, Rödga honom, vid effentliga tillfällen att kntaga en min, som icke är honom egen. Den slaf viskt tänkande Orientalen skulle icke kunna vänja sig vid kristna potentaters artiga och nedlåtande väsen. eNere de Asaker (hvar äro soldaterne)? fråde Abdul-Medsebid, förvånad, då han från höjden säg hela slättea tom och öde. Man hade arranzerat saken en smula teatraliskt, och beredt sultan, som ännu icke sett något militärskådespel med kanogesalfvor, ett eget slags öfrerraskming. Trenne kanener gåfrvo sigmalen, och ur en dal vid Bulgurlu marcherade nu, under fanfarer oeh med flygande, guldbroderade faner, trupperne in på slätten och seaom en bred lucka in i fyrkanten. Främst sågos 8 sqvadrener laneierer med smi röda fanor; efter dem kommo 40 bataljoner fotfolk, med lika manga musikkorpser, 36 kanener, med tillbehör och rik servis till bäst och fot, slutade filen — konungarnes sista argument är, såsom ni vet, öfverallt kanoner. Alla 3 vapnan kunde utgöra emkring 10 005 man. Det beköfver icke nämnas, att Storherrn icka, såsom de krigiska furstarne i vesterlanden, sjelf satte sig till häst, i spetsen för sina skaror och ledde deras rörelser. Abdul-Medsehid lägger sig hufvudsaklizen på fromhet och fredliga tidsfördrif. Semliga sade, att Risa Pascha, den fordne kaffehus-gossen, sedermera Itsch Ozhlan, kammarpage hos Sullan Mabmud, och nu goneral-öfverste vid kejserliga gardet, föresatt sig, att på denna dagen visa sin