Aftonbladet – 18 oktober 1841, sida 3

stendomen, af Guds ord, för en auktoritet. Såsom denna tillskapade awktoritet var försarlingens presters oeh lärares verk, så hafva desse åfven sedermera fortfarit att yrka uppå lekmännens beroende af dem, af detta deras vwishets mästerstycke och deras förklaring af Guds ord i föregilfven öfverenstämmelse med detsamma. Detta var protestantismens sanna syndafall, ech det är insigten häruti, som redan i vissa protestantiska länder åstadkommit, att symbkoliska bäckernas gilltighet såzom lag de faeto är upphäfven. I Sverige är förhållandet annorlunda, ock derföre har man icke försyn att påstå, det den religiösa öfvertygelsen bör grunda sig på ekyrkans auktoritet;, de symboliska böckerna blifva gällande till dagarnes ända, samt att hvad sem kan aförsvara sig inför vetenskapen, icke kan försvaras inför kyrkar. Det är såleccs blott för tillfället fråga om Guds ords auktoritet, hufvudsaken är kyrkans. Men om det är alfvare med demna Guds ords auktoritet, hvarom man talar, så sätt Bibeln i hander uppå den, som vill komma till religiö öfvertygelse, och säg honom: detta är den eviga: sanningen. Han medför då till dess uppfattning den bildning, ban i öfrigt äger. Huru skall han nu ur denna mängd af skrifter uppfatta deras) väsendtliga innehåll? Gamla Testamentets skrifter äro ej lika väsendtliga som det Nyas; blandå dessa finnas skrifter af mer eller mindre anseen-! de (homolegomena och antilegomen:), mycket; mindre-väsendtligt, Frälsarens egna ord och skrif-! ternas författares, historiska notiser och lärosatser; mycket bildligt, som bör tagas i annan mening, än orden lyda o. s. v. — Huru vill nu läsaren urskilja allt detta? Jo, genom att jemföra skrifterna och de i dem innehållna skilda lärdomarne med hvarandra. Han medför således till läsningen sitt eget förnuft, sin egen bildningsgrad. och han miste ej blett ar vända detta, för att på sitt sätt uppfatta det ena med det andra af Skriftens ord, utan äfven urskilja och bedömma hvad deribland är hufvudsak eller bisak, samt äfven i hufvudsaken utleta det öfverensstämmande af den olika framställningen. Det ena så väl som det andra beror härvid uppå det individue!la förruftets afgörande, uppå individens öfvertygelse. Den enda auktoritet, ordet dervid utöfvar är den negativa, att den forskani de ej får betvifla dess sanning och således, der hans förnuft ej kan reda sig, bör skjuta skulden på detta ej på Bibeln. Åter denna lära om Bibelns absoluta sanning kan ej hvila uppå Bibeln sjelf, ty en sådan utsago i i Bibeln förutsätter redan, för att gälla för ofelbar, samma läreg, förutsätter sig sjelf. Dessutom kan, af hvad Bibein i det-! ta afseende innebåller, endast det för ess kristse närmast äga anspråk på efelbarhet, sem Kristus sagt om sine egna ord ach lärdomar. Men så väl nämda förutsatta antagande om hela Bibelns sanning, som den förutsatta tron uppå Kristi gudomlighet, hvarföre hans egna ord och! förskkringen om deras sanning framförallt gälla, bar sin rot i den försäkran, hvarmed Bibeln gafs den sanningen söksnde i handen, adetta är evig sannning. j cAtt denna försäkran skulle utan vidare re sennerande böra äga bindande kraft, vore för mycket fordradt. Men likaså litet äro vi sinna-! de alt nedsätta den till en blott tillfällighet. Ty om menniskan pröfver, hvad detta förnuft är)! hvarmed hon går till forskningen, så finner bon) att det icke är en tem och innehbillslös förmåga, utan alt det lefver och har sia tillzaro uti det innehåll af vetande, hvilket hon genom uppfostran och bildning mottagit, såsom ett arf från! årtusenden. Detta visar, att sanningen aldrig! kan bero af menniskans subjektiva menande, dåi sjelfva hegnes bruk af silt förnuft är af treditionen bereende, och hen således, för att komma till sanning, miste alse icke sitt bletta tye-! ke, utan det allmänna vetandet, mensklighetens förnuft, af hvilket är bon delaktig. Om således å sa sidan fri pröfning är nödig för att finna sanningen, så är å den andra likaså nödigt, alt! menniskan för sanning endast erkänner aet all-. mänt likgiltiga, det med det allmänna förnuftet öfrerensstämmande, I handlingen kan hon tvingas till en sådan öfverensstämmelse; i vetandet är hennes öfvertygelse fri, men icke sann, om den saknar kraft att inför andra göra sig gällande. Det är sålunda ieke skriftens ord, som i och för sig sjelf utgör det objektiva emot förnuftet, utan detta bar, just emedan det är förnuft, i sig sjelf sin objektivitet. Om man derföre säger, att reformationen såsom grundval i religionsmål antog Guds ord och samvetet, öfvertygelsen, så är detta ett idem per idem, emedan ordet lefver uti sjelfva dess sanning är endast för öfvertygelsen. Vi vetc väl såsom ofvan blifre AT a a nar Ca or rr a An AA nn Cr nn dbhausshkanraA att ham fratadl ole nn? nig nAt mara Än