Aftonbladet – 18 oktober 1841, sida 2

Ett uttryck af energiskt förakt visade sig i kammarherrens drag. oo Detta är siledes konungens rättvisa, sade han sakta. Men är det möjligt att icke Fredrik II godtgjordt sin faders hårdhet, icke satt eder i frihet. — Ack min herre, förgäfves hafva enkedrottiningen och franska sändebudet Valery anbefallt mig åt hans milghet.... — 0 hvad ni måste hafva lidit under dessa långa år, sade baronessan. ... Hvilket bittert hat, hvilka förtärande plågor, hvilka ändlösa qval! Men haf tålamod! Himmelen är skyldig er ex lysande upprättelse oeh ni skall erhålla den; det gifves en Gud! Dessa toner klingade som en harmonisk musik i den fångnes öron. oo— Jag tror på en engel, min fru, då jag hör er, men jag kan, jag vill icke tre på Gud. Om det gåfves en Gud oeh han tillåtit de marter jag fått lida, vore han det ondas försyn, förderfvets genius. . Kammarherren syntes några ögonblick försänkt i djupa tankar. . — Hör, sade han, Fredrik II kan icke utan vanära hålla er längre här. Den kenung, som vederlagt Machiavell, som gör sig en ära af sin tolerans, som skrifvit ett ode öfver humaniteten, filosefernas lärjunge, vän Och efterföljare skall icke så motsäga sig sjelf. . . Jag skall gå till konungen. jo — Oja, ieke sannt .. med darrande röst. . — Jag skall bedja honem em er frihet? ... — Ni skall icke erhålla den. Hvartill gagnar den mig också?... Skall man äfven återge mig denna syn, som jag förlorat? ... Skall man återge mig denna omätliga tomhet, som dessa år bildat omkring mig? ... Se på migl..-. Ser ni detta kala kufvud, detta ansigte, som icke mer eger något menskligt drag, denna svaga skröpliga . hviskade baronessan