Aftonbladet – 16 oktober 1841, sida 2

irigt, som de ifrågasatte medlem obestridligen äro ff ren bevillningsnatur, hvarom Ständerna gemenamt och uteslutande ega att förordna; och då ingen I innan lagenlig utväg för frågans afgörande finnes, ! in dess behandling i förstärkt StatsUtskott, är det) Bondeståndets skyldighet, så mot sig sjelft som sine : committenter, att, mot det sålunda gjorda och med sxempellös ihärdighet fortsatta försöket till Grundagens öfverändakastamde i detta fall, på det högtidigaste och ailvarligaste pretestera. Vidkommande åter agifterna till Handelsoch Sjöfarts Fonden, så har väl i de båda nyss omför mäldte Stånd, hvilka afslagit voteringspropositionerna, så väl i afseende å beloppet af, som vilkoren för dispositionen af dessa medel, hufvudsakligen blifvit anmärkt, att desamma icke skola vara af bevillnings-natur, utan utgöra ett slags Kommunal-afgifter, om hvilkas belopp och erliggande Kongl. Maj:t, efter vederbörande Handels-Societeters hörande, egde ett förerdna. Grundlösheten af detta påstående inses dock låttligen, om man blott besinnar, dels att dessa medel förut varit oeh äfven vid denna Riksdag blifvit anvisade till behof, som af Rikets Ständer pröfvas, t. ex. aflöning åt Konsuler, som tillika innesafva diplomatiska befattningar; till Flottans Excerciceexpeditioner; till ombyggnad af Stockholms och Trollhätte Slussverk, m. m.; dels att Ständerne lagenligt ej kunna frånkännas rättigheten, att om dessa afgifter, i följd af bekofoch rättsförhållanden besluta. Dessutom, och då ifrågavarande afgifter alltid utgått och ännu utgöras till vissa procent af Tull bevillningen, hvilken, med blott ett undantag, icke kan af Regeringen förhöjas, skulle en förklaring eller enkelt medgifvande, att desamma utgöra något helt för sig bestående, lätt kunna medföra en förhöjning till hvad grad som helst, och dermed Svenska Folkets rätt, att allena sig beskatta, stäld på den äfventyrliga punkt, att en hvar, utom majoriteten i de Stånd, som en slik Grundlags-tolkning gynna och försvara, verkligen borde skygga tillbaka för dess lika möjliga, som sannolika följder. Det prejudicat, att på ofvanbemäldte grunder söka undertrycka och afskära möjligheten af de väckta frågornes fullständiga och lagenliga afgörande, som på detta sätt vill göras gällande, kan Bonde-Ståndet för ingen dei! erkänna, utan protesterar deremot härmedelst på det eftertryckligaste, under förbidan och hopp, att Kongl. Maj:t. inseende Dess Konungsliga rätt och pliat, att, enligt 46 . Regerings-Formen, arätt och sanning styrka och beferdra, vrångvisa och orätt hindra och förbjuda,, inför Sig till öfvervägande komma låter den oerhörda misstydning af Grundlagen, som meningen är att på sådant sätt tillvägabringa och få erkänd; samt att denna enda för Bonde-Ständet nu återstående utväg af en protest ej måtte förgäfves användas, eller verkan deraf omintetgöras, till oersättlig förlust, ej mindre för Nationens oeconomiska välfärd, än dess begrepp om lydnad för Grundlag och Konstitutionel Konungameakt och Styrelse. Skulle det härvid möjligen invändas, att BondeStåndet nu handlar i motsats af hvad det sjelft förut tillgjort i frågan om extra Statsregleringen, så är till förklaring häraf endast nödigt anmärka: dels att Bonde-Ståndet dervid icke klandrat annat eller mera, än de punkter, hvarest Ståndets beslut icke kommit i någon slags beräkning vid afgörandet, hvilken afvikelse Grundlagen likväl uttryckligen förbjuder; dels att detta klander endast rörde ett för denna Grundlag fremmande föremål, samt ändtligen, att Bonde-Ståndet, med uppoffring af erkända rättigheter i detta afseende, likväl gått Med-Ståndens önskningar till mötes, samt i den beslutade veteringen deltagit. Slutligen, och såsom gifna följder af de här ofvan antydda samt andra under loppet af Riksdagen in: träffade anmärkningsvärda företee!ser, anser BordeStåndet allmänna uppmärksamheten böra fästas dervid, att ehuru, under en längre tid och vid flera föregående Riksdagar, Bondeståndet egt att påräkna åtminstone pluralitetens af Ridderskapet och Adelns samverkan i de ämnen som egentligen angått jordbrukens upprättbållande och förkofran, hvarigenom kunnat bildas och utvecklas ett verkligt modernäringsintresse, nyttigt och välgörande i samma mån det stått tillsammans med det allmännas, samt varit af vigt för jordbruket, och dess behof af skydd och uppmuntran; så har, utaf för Bondeståndet okända orsaker, detta förhållande blifvit omvärdt, och det egentliga jordbruket befinner sig numera i saknad af ett stöd, som förr utgjort en del af dess styrka. Såsom bevis härå, kan bland annat åberopas, så väl den uppenbara likgiltighet för ernåendet af, någon verklig och tillfyllestgöramnde lättnad i den jordbrukande allmogens tryckande bördor, hvilkem under denna Riksdag sig visat hos Rikets S:ne första stånd; det afvisande sätt, hvarpå Representations-förändringen, det enda vilkeret för ett förbättradt framtida Statsskick. ef dessa 9:ne Stånd blifvit behandladt; Iden bered villighet — för att nyttja ett äzxnu sämre erd, hvarmed dessa stånd låtit de bufvudsakligen från allmogen samlade — i Stadens kassor förvarade behållningar förskingras ech användas till för jordbruksintresset nära främmande ändamål, i stället för att låta dem armvändas antinger till en nödig skatte-nedsättning, eller göra dem fruktbara för kommande tiders möjliga behof; som ock dessa stånds förfarande i bränmvins-bevillniags-frågan, till huru stor verklig fördel för moraliteten, jordbruket och det allmänna, skall utan tvifvel dem närmaste framtider bättre utvisa. På grund häraf bör den öfrertygelse uttalas, att, för ett blifvande Bendestånd, det hädanefter endast återstår att fullkomligt lita på den moraliska kraft, som genom cen redbar upplysning lalltmer utveeklas, och hvilken, alla hinder oaktadt 2 RR EE TER TR a na rr rr a rr ere re er