Aftonbladet – 15 oktober 1841, sida 2

tater eller republiker, som funnits i verlden. Menar man med republiker sådana stater, i hvila folket, det egentliga folket, har någonting att äga öfver allmänna ärender, så tycks histeriens rela förråd, före Puritanernas statsstiftelser, icke kunna framvisa ex enda republik, som icke kan sakenligt betecknas med en lika blandad benämning, som Julirevolutionens Frankrike. Hvad vore t. ex. antikens fristater — Athen, Sparta, Syrakusa, Kartage, Numantia, e. s. V., eller medeltidens — Venedig, Florenz, Genua, Pisa, ete. etc.: kvad äro Sechweitzerkantonerna i allmänhet och Exrgland ännu, annat än republiker med aristokratiska institutioner? Hvad var den ena och edelbara Franska republiken och hennes afkomlingar: den Cisalpinska, Liguriska, Parthenopeiska, m. m., annat än republiker med monarkiska institutioner ? Endast i Nordamerika träffar häfdforskaren republiker med demokrältiska institulioner, fria från aristokratiskt slägtvälde och moralisk centralisation af statsförvaltningen. Skilnaden beror, som vi sett Tequeville ådagalägga, på kommunalsystemet, det demokratiska samhällselementet par exeellence, den påsanama gång enklaste formen för folkets deltagande i offentliga bestyr och den säkraste grundvalen för sann frihet; så säker till och med, att den stundom förmår göra Österländernas despotism dräglig. Frånvaren deraf, och försöken att i fria samhällen godtgöra den genom absolutismens centralisationssystem, hafva deremot öfverallt ledt till absolutismens egen seger. Genom denna kinesiska förvaltningsanstalt får man icke fria stater, men väl de nyss omnämnda republikerne med monarkiska institutioner, och af samma flyktiga lifskraft som de. Det kunde väl tyckas likgiltigt om folket sköter sina närmaste angelägenheter ensamt, eller anförtror vården äfven om dem åt fria, sjelfvalda ombud; men intresset för omvårdnaden blir ej detsamma. Folket anser sig då hafva gjort allt hvad det behöfver för det allmänna bästa, när det valt representanter, sora det tror vara dugliga; det kommer i samma ställning som aktieigarne i ett bolag, hvilka vanligen tänka föga på bolagsstämma, när direktionsvalet är väl beställdt. Man väntar sedermera i all maklighet, att direktionen skall tänka i stället för bolaget, och vårda allt på det bästa, så att den sjelf får en vacker decharge och skaffar hvar delägare en god dividend. Under denna likgiltighet är det dock, som det ej sällan lyckas vårdslösa förvaltare att rikta sig på bolagsmännens bekostnad. Dessas enda utväg blir sedan. att välja andra direktörer, utan större visshet att lyckas bättre än förut. Så kar det gått med statsbolaget i Frankrike, och så måste det gå hvar helst man äflas att följa samma väg och åsidosätta den enda af naturen och historien sjelfva anvisade banan till verklig frihet. Men äfven om ett folks anspråk på delaktighet i förvaltningen af dess gemensamma angelägenbeter finnes tillfredsställdt på det bästa sätt, eller omedelbarligen och familjkretsarne närmare genom ett väl ordmadt kommunalsystera, och medelbarligen, inom det större samhället, genom en ändamålsenlig statsrepresentation: så återstå deck två väsendtliga samhällselementer, hvilka hvarken af kommunalstyrelsen eller representationen kunna handhafvas, men som icke utan deras och sin egen vantrefnad kunna med dem befinnas i missförhållande, nämligen lagskipningen och religionsvården. I afseende på begge, har den gamla verlden åtskilligt att lära af den nya, eller snarare, att återhemta derifrån; ty hvad den sednare äger, har till det väsentliga funnits, århundraden förut, i den förra. Nordamerikanerne hafva blott, i sitt lugna fjerran, vårdat och förkofrat hvad som uxder stormen af kämpande interessen och hotet af öfverhängande faror råkat i glömska eller förvirring inom större delen af Eurepa. Under det att Romerskt rättegångssätt och Romersk kyrkoförfattning spridde eller bibehöll sig der, öfverförde nya Englands invånare sina ättefäders lagskipringserdning oeh ett från ultramontanska inblandningar renadt kyrkoskick till Nordamerika. Inflyttningar och sekter hafva icke under två sekler mäktat åstadkomma några hufvudsakliga förämdringar deri. Nordamerikanerne hylla lagskipnin ggenom Jury, detta hes alla Göthiska och Germaniska folkstammar uråldriga rättegångssätt, hvilket äfven var våra förfäders, innan Nämnden vid våra Domstolar urartade, och från en tolk af den allmänna rättskänslan förvandlades till en auskultantförsamling. Våra stamförvandter, Anglosachserna, hafva förstått att bättre vårda sitt arf af I förfädrens visdom: Juryn qvarstår i England lika kraftfull och inflytelserik, som den fordom var i Germaniens urskogar. Anglosachsernas lättlingar hafva sorgfälligt infört den öfverallt, Ider de koleniserat: i Nordamerika, i Hindostan, I på Cap oeh Ulimaroa. Det var icke blott till INya England, som den öfverflyttades från det gamla, eller endast genom de demokratiska PuIritanernas förserg. Äfven i de af Engelska reIgeringen grundlagda slafstaterna — Virginien