Aftonbladet – 15 oktober 1841, sida 2

morgen!, att jag icke kan underlåta att finna hopem ganska älskvärd., Men om jag säger dig hvilket uppdrag, han gaf mig för några minuter ser, så är jag öfvertygad, att du ej skall finna horom hälften så älskvärd. Du förskräcker mig! sade Emelie allvarsamt, nedsättande sig bredvid Adolf på gräsbänken. Hvilket uppdrag har han då gifvit dig? Två småsaker,, svarade Adolf; först vill onkel bortgifta mig, och för det andra vill ban upphöja dig till sir gemål. Mig, till hans gemål, svarade Emelie. Ack, du store Gud, detta är visserligen illa ! Och att han vill gifva mig en fru, då jag redan har en, det är doek änmu värre, tillade Adolf. pDet återstår för oss nu ingenting mer, begynte Emelie, efter ett kort besianande, oän att upptäcka allt för din onkel; han kandock icke tillintetgöra vårt giftermål; och då han sjelf fann mig värdig sin hand, så skall han så mycket förr förlåta sin brorsom, om denne tidigare erkänt min förträfflighet., För allt i verlden ickel afbröt Adolf sin maka; det onda skulle blott förvärras, om det upptäcktes i detta ögonblick. Vet du icke, att den saligen aflidne grefve von Hochbergs testamente gaf min onkel rätt att förfoga om din band, och vet du ej att ingen makt i verlden förmår att hos honom ändra ett en gång fattadt beslut? Så god han ock vanligen är, så liknar han i den punkten en tyrann Ack hvad skola vi då göra? jemrade sig Emelie. Jag vet pu intet råd, svarade Adolf, och det aldra värsta är, att jag dertill inom en timme skal! bålla mig beredd att afresa till herr von Sterners landtgods. Till herr von Sterners landtgods? frågade Emelie förvånad, och hvad skall du göra der? Har jag icke redan sagt dig det? svarade Adolf. Jag skall ju gifta mig med dottren.p