Aftonbladet – 15 oktober 1841, sida 1

deras plats intogesaf ängfartyg och fregatter, men hvilka man till en del skulle bygga. Mellan Frankrike och Belgien hafva långvariga underhandlingar varit å bane, först till organisering af en tullförening lik den nordtyska, men sedan till en ömsesidig handelstraktat. Na säges likväl hela förslaget ha uppgått i rök, och skulden derför tillskrifves Fransmännen, emedan alla slags enskilda intressen satt sig emot det allmännas. Egare af jernverk, stenkolsgrufvor, m. m., hvilka i den lät-! tade införseln trodde sig se sin undergång, befva börjat ropa af alla krafter, och dynastiea, som tredde sig i dem se sitt förnämsta stöd, kar ej våga: stöta sig med dem. Natienens verkliga fördel fick således! stå tillbaka och negociationerne äro, om icke helt och hållet afbrutna, åtminstore ganska nära att bli det. Man ser, alt menniskorna äro sig temligen lika öfverallt, att de lika illa förstå sina verkliga intressen, men åtminstone förträffligt förstå att göra dem gällande på det helas bekostnad. Tidningen National anklagad för smädelse mot! regeringen, i anledning af dess berättelse om orolig-; heterna i Macon, har blifvit af juryn förklarad skyldig, och dess gerant således af domstolen fälld till 4 månaders färgelse och 5000 francs böter. Tidningen visar, att denna sakens utgång icke får tillskrifvas juryn, emedan dess beslut alltid bör anses som ett uttryck af den allmänna meningen, utan endast Septemberlagarna, utom hvilka det fällande utslaget hade varit en frikännelse. Före deras i förande erfordrades tvåtredjedelar af rösterna för att fälla, men numera endast enkel pluralitet. Det var denna, som bär afgjorde frågan, ty de fällande voro sju mot fem. Den för sina prejerier mot sina fattige undersåter bekante fursten af Monaco, hertigen af Valentinois, pär af Frankrike, Honorius V, har dea 3 aflidit i Paris. 1 lägret vid Compicgne har en stor mönstring hållits, och de officiella tidningarna äro serdeles nöjda med truppernas — 48,000 man — både manövrer och entusiasm, samt tillägga, att ingen olyckshändelse egt rum. Andra blad förklara detta sålunda, att drottningen, som biifvit oroad öfver, att en husar dagen förut störtat af hästen, uttryckligen förbehållit sig, att kavalleriet endast skulle deffilera i skridt, och på detta sätt lyckades det alltsammans, att välbehbållne sitta qvar i sadeln. I ett bref från Paris af den 23 September förekommer följande om Quenisset, som sköt på de fransyske prinsarne, då hertigen af Aumale med sitt regemente intågade i Paris. sUpphofsmannen till det sista mordförsöket sitter i coneiergeriet, i sarsma cell, der före honom Fiesehi och andra sutto; har bevakas dag! och natt af flere polisagenter, hvilka till och med hafva befallning att, i händelse han skulle tala i sömnen, noga upplekna kans yttranden! och inrapportera dem till pärskammarens kommission. Mat och dryek får han i öfverflöd, och de polisagenter, sem äro tillsammans med honom, hafva befallning att inleda konom i prat, söka alt vinna hans förtroende ech behandla henom vänligt. I början nekade Quenisset till allt, iaktteg en hårdnackad tystnad, ville icke! angifva någor och påstod, att han icke alls hade några medbrottsliga; ja ban påstod till ochi med, att han alldeles ieke skjutit. Men då han såg att vittnen funnos, att hans hufvud stod på! spel, och att nekande icke längre hjelpte, ombytte han språk, och man märkte i tängelset, att han blef språksam, då han fick något att dricka. Vin hede redan förut varit hans passior.. Hittills har han angifvit följande personer: der, som han köpt pistolen af; de, med hvilka han druekit om morgonen, den 43; de, som följde honom till gatan St. Antoine, och slutligen den, sam skall hafva lånat honom sin skul-: dra, att derpå lägga geväret, då han sigtade. Alla dessa personer hafva nu blifvit arresterade och töruörda. Om dessa Quenissets utsagor äro sanna eller esanna, om han måkända diktar, för att smickra sig med hoppet om benådning, om man slutligen lyckas finna den osynliga handen, som ledt denna permanenta sammansvärjning emot Orleanska dynastien, detta är frågor, hvilka först framdeles kunna besvaras. Så mycket är säkert: Quenisset sjelf är ingen fanatiker, utan blott elt verktyg för sådane; han är en pratmakare, en menniska, som gernma gör sig goda dagar, med råa passioner, utan all bildning, utan politiskt hat, men som, då han är drvucken, lätteligen kan begagnas till allt, och således äfven kunde äggas till mord. Af penningar hade han blott ett par franker. Man hoppas nu med hvarje dag mera ljus öfver mordförsöket, och mihända äfven anledningar att komma dess utgreningar på spåren och möjliga sammanhang med ett visst kommunistsällskap. Pären och professorn i statsrätten, hr Rossi, Italienare till födseln, är ledaur — Inn 0