Aftonbladet – 15 oktober 1841, sida 1

det kan aldrig passa sig! — Hvad är det som icke passar,, svarade onkeln uppbragt. Om jag vill det, så passar det helt visst, och dermed bastal Grefven eflagsnade sig, och Adolf gick högst arolig, upp och ned i alleen. Grefvirnan Emelie von Hochberg hade, såsom redan är nämdt, sedan tio månader vistats på slottet Wallbeim, hvars ägare varit en vän till hennes aflidne make. Denne sistnämnde, fastän vida öfver den ålder, då man kan hafva grundade anspråk på kärlek, hade, såsom hsn vanligen uttryckte sig, sjort den fattiga fröken till den lyckligaste maka; men Emelie vågade litet eller intet njuta afsininbillade lycka. Vid sin gamle sjuklige och knarrige mans sida, måste hon förneka sig hvarje lifvets glädje. Efter tvänne års förlopp upplöste den medlidsamma döden detta tryckande band. Emelie blef enka. Enligt sin makes testamente, blef hon universalägarinna till alla hans stora besittningar. Grefve vom Wellheim var icke allenast wwnämnd till testamentets exetutor, utan äfven befu!lmäktigad att, i afseende på ett nytt äktenskap, såsom förmyndare, för-! foga om dem unga enkars hand. För att så mycket lättare och säkrare uppfylla dette åliggande, bestäm-! de Wallheim sitt eget slott till grefvinnans tilltlykts-) ort, det blott han och hans brorssen Adolf bebodde! Här skulle hon, långt aflägsnad från den stora verldens förströelser, i ensamhet framlefva silt sorgår. Den gamle grefven betänkte icke, att en glad och behaglig yngling om knappast två och tjugu år, och en ännu yngre enka, hvilken nyligen undsluppit förhatliga bejor, väl ieke kunde lefva ett helt år urder samma tak, uten att insnärja sig i Amors rosenfjettrar. Ett balft år var ock knappast förflutet, innan en förtrolighet uppsted emellan de unga personerna, sem tydligen lät dem märka deras ömsesidiga afsigter. Emelie fann i Adolfs kärlek ersättning för tvänne smärtsamt genomlefda år. Adolf be