Aftonbladet – 13 oktober 1841, sida 2

-sjörk hon tillbaka deri, utan lif och känsla; hor hade svimmat. Alla trängdes nu omkring henne och efter några minuters förlopp började hon återfi sansningen, men endast för att framstamma ord utar sammanhang, hvari oupphörligt, liksom svaret på er inre fråga, återkom ett ord, som gick mig genen märg och ben: eSilfret! Silfret!s Klockan var då åtta på aftonen. Jag vet icke om någon af er händelsevis vari deltagare i en af dessa tilldragelser inem det husli ga lifvet, som nedslår, lik en åskstråle, öfver en fa milj och försänker henne i sorg. Hvar och en sö ker då att smyga sig bort obemärkt, liksom om hu set vore pestsmittadt och om man fruktade att an gripas af farsoten, i fall man dröjde längre qvar Mindre än tio minuter efter sedan fru de B falli i vanmakt, hade alla gästerna försvunnit; salonger var tom. Jag hade ensam qvarstannat hos den olyckliga makan, som hennes domestiker, stumma oct betagna af förskräckelse liksom jag, betraktade med ett vördnadsfullt deltagande. Midt under den dödstystnad, som rådde i salongen hördes oförmodadt en kabriolets hjul rulla fram på gården; husporten öppnades, steg ljödo i förstugan salongens dörrar slogos upp med häftighet och er man inträdde; det var — Ferdinand! Äfven han var blek, och i hans hårlockar, som voro i oordning, hängde stora svettdroppar, men hans panna strålade af glädje och stolthet. ,Hvad är å färde! ropade han med liflighet; hvar är allt vårt främmande! Jag nöjde mig med att visa honom hans hustru, som låg känslolös i en fåtölj vid ett öppnadt fönster. Vid denna åsyn upphäfde han ett genomträngande skri. Jag eländige! repade han, i det han störtade fram till henne, det är jag som mördat henne! Jag ville icke böra mer, och trodde mig af grannlagenbet böra aflägsna mig. Då jag gick igenom