Aftonbladet – 13 oktober 1841, sida 2

mål att mörda alla konungar och fördela och lupphäfva all egendom, så sublimt hopsatt, att håren dervid resa sig på bufvudet, utan äfven lett formligt reglemente uppsatt angående sällIskapets organisation och diseciplinering, af hvilket allt vi här nedan jemväl återgifva det hufvudsakliga till våra läsares förnöje!se. Men vi Igöra det af ännu ett annat skäl. Att nemligen de dokumenter, som synts i Preussiska statstidningen, till en del innefatta en heax, visar sig visserligen påtagligt af flera omständigheter, bland hvilka den vigtigaste är, att de icke förekomma hvarken i Journal des Debats, som visst icke skulle underlåtit att publicera en sådan godbit om den vore autentik, eller i Engelska tidningarna, hvilkas korrespendenter annars uppsnappa allt märkvärdigt, som passerar i Paris. Dessutom i fall ett sådant hemligt sällskap skulle finnas af den större utsträckning, som den angifna organisationen antyder, så är det högst otroligt att det skulle med skrifna proklamationer och reglor gifva pris på sig åt den vaksamma Pariserpolisen. I alla händelser kunde dessa papper ej hafva funnits annat än i chefernas eller den s. k. Kommitens ägo, och någon sådan har man ännu icke hört blifva fångad. Också vore det något mycket ovanligt, om polisen i Paris, i fall den kommait under fund med ett sådant dekument och tills vidare ville hålla det hemligt för Fransmännen sjelfve, icke dess mindre skulle släppt at det åt utländningar. Slutligen finner man att sjelfva reglementet angående sällskapets organisation är nästan ord för ord afskrifvet efter det, som producerades för några år sedan såsom tillhörande ett annat sällskap des quatre saisons kalladt. Alla anledningar öro således för handen att anse de nu producerade handlingarna oäkta. Men i alla fall äro de ingalunda oskickligt uppsatte i och för sitt ändamål att väcka förskräckelse hos de lättrogne. Det är nämligen bekant, att flere sekter i Frankrike uppstått på de sista tio åren, kända under namn af St. Simonister, Furierister och Kommunister, hvilka på spekulationers väg arbetat att utfinna något nytt sätt att upplösa de sociala olägenheter, hvaraf samhällena nu lida, medelst någon ny oganisation afarbetets fördelning och att gemensamhet i egendom och upphäfvande af arfslagarna äfven bland annat till en viss del ingått i deras ideer För detta obestämda mål hafva flere skriftställare redan länge arbetat och ibland de fantomer, som dervid föresväfvade deras inbillning, är äfven, att staten skulle blifva förläggare för alla näringar, hålla stora varulager och magisiner, och utdela arbete och betalning till folket; men hvarigenom tillika all större, åtminstone all fast egendom måste blifva statens. Det är otvifvelaktigt att dessa omogna och vidt utsväfvande ideer, äro tecken och förebud till någon förändrad gestalt, som samtkällena i en framtid skola antaga; och som måhända äfven skola medföra någon hufvudsaklig förändring i la arna angående egendom. Men den svaga och objelpliga punkten deraf är att dessa teorister icke besinnat, att i samma ögonblick man upphäfver den enskildes ägandeoch dispositionsrätt af hvad han kan förvärfva, i samma ögenblick försvinner ock den störstaäggelsen ti!l arbetets och industriens framskridande och fullkomnande medelst nya uppfinningar. Denna omständighet är också tillräcklig för att veta, att de ifrågavarande lärorna, sådana de nyss blifvit nämnda, aldrig skola förmå att göra sig allmänt gällande eller ens vådliga för de nuvarande sambhällsskickens bestånd, om de också med begärlighet omfattas af en ech annan villhjerna. Fintligheten hos dem som motarbeta den politiska friheten består således förnämligast deri, dels att söka gifva dem en större betydelse än de verkligen äga såsom blott enstaka hugskott, hvilka betydde alldeles ingenting, om man ej genom förföljelser gåfve deras anhängare ett slags matyrskap, dels också att söka sätta dem i sammanhang med ech framställa dem såsom något slags oundvikligt efterspel af de politiska reformerna. Vi meddela nu för roskull sjelfva innehållet af den Preussiska statstidningens fynd, och först den såkallade trosbekännelsen, affattad i följande kostliga proklamation: Medborgare! Det mål, hvartill vi sträfve, är den verkliga jemnlikheten, uppnådd genem gemensamhet i egendom. En stark och redlig folk-diktatuwr synes oss omndgängligen nödvändig, för att ombilda våra seder, undanrödja hindrer och jemma de vägar, som skola föra oss till användandet af denna grundsats. De män, som vi välja, för att försigtigt och hemlighetsfullt, utan prål och skrytsam fåfänga, utbreda jemnlikhetens grundsatser, äro moraliska, tystlåtra, modiga och felkets sak tillgifna män, hvilka, i följd af dessa sina egenskaper, insett det höga och sanssxsnnnnnse eds TEL ETETTEEdeeNEEEEEEEEREEE————! osams SOSSAR sjönk hon tillbaka deri, utan lif och känsla; hon hade svimmat. Alla trängdes nu omkring henne,