Aftonbladet – 12 oktober 1841, sida 2

tionelt sinnad, att man vill endast det sanna, det goda och det rätta o. s. v.; det innefattar, med ett ord sagdt, endast ett löfte om principer, men icke några epinionsyttringar, söm uppfylla detta löfte; och frågan blir således ingalunda att bestrida, det ju löftet är ganska bra, utan att tillse huru de såkallade konservatives, organ i sina handlingar och yttranden i speciella frågor motsvarat detsamma, och om icke Svenska Biets företag att tillegna sig sådana syftemål såsom egna, stöter temligen nära på hvad man i dagligt tal kallar oförskämdhet. Man behöfver icke gå serdeles långt för att finna visshet härutinnan. Om nemligen den Svenska regeringsformen och de motiver, hvarmed den af sina stiftare beledsagades, förutsätta, att Konungens rådgifvare skola med allvar och förenad kraft vid alla tillfällen upplysa Konungen om det som leder till rikets sannskyldiga nytta; men Biet deremot vid alla tillfällen försvarat den grundlagstolkning, som vill göra rådgifvarne till endast siffror vid rådsbordet och förkläden åt allenastyrandet, så har Biet icke velat en Svensk rådkammare sådan som lagen åsyftat den. Om det säger sig endast vilja hafva nödvändiga, men icke öfverflödiga anslag till försvarsverket, men söker förhåna alla de riksdagsmän, som trott försvarets upprättbållande i tillräcklig styrka under fredstid kunna förenas med något mera besparing och mindre lyx i de högre militärdignitärernas antal, så har det handlat tvert emot sina ord. Hvad blir väl vidare talet om att vilja en sträng hushållning, annat än ett hyckleri af den, som sjelf icke allenast aldrig yttrar sig mot någon misshushållning, utan ock spännt alla sina krafter för att gynna och understödja vederbörarde i frågan om kabinrettskassan, som förkättrat oppositionen mot dessa anslag såsom utgången från osvenskhet, begär att nedsätta nationens anseende, fiendskap emot Konungen; eller som gjort sig till förespråkare för Hr von Hartmansdorffs vidt utseende statsanslagsprojekter och hela byråkratiens intressen. Huru kan sjelfva organen för dem, som vilja vidhålla det närvarande oefterrättlighetstillståndet i näringslagarne, — som aldrig framställt en enda tanka eller förslag till dess afbjelpande, tala om sin benägenhet för något slags reformer i afseende på industrien, eller den orda em en stark inhemsk industri, som ej har annat att föreslå för sådant ändamål än blotta prohibitifsystemets bibehållande? Huru kan den bhbafva anspråk på alt anses vilja ett, vare sig ratiorelt eller nationelt, lagväsende, som icke kommit längre än att med förkärlek hylla en Friherre Ludvig Johanson Boyes inskränkta åsigter såsom jurist ech lagstiftare? Huru kan den, som per fas et nefas vill qväfva och förbjuda förnuftets och forskningens deltagande i religiösa ämnen, sägas vilja en Svensk kyrka, enär denna kyrka just har sitt upphof från denna forkningsrätt, som utgör protestantismens grundval? Och ändtligen, huru inkonseqvent är det icke, att påstå sig vilja endast duglighetens företräde till befordringar, af den, som ännu aldrig haft en skymt af påminnelse att framställa vid de talrika anledningar till anmärkning, som i detta afseende företett sig. Endast dessa frågor skola, som vi tro, vara tillräckliga, för att bryta stafven öfver Biets förutnämnda skenheliga trosbekännelse. Men vi vilje äfven kasta en bliek på en efterföljande not: aOm Biet icke klandrat den s. k. Ministeren, så har det icke heller berömt den. Biet har i detta afseende måhända visat mera moderation, än mången tidning uti enahanda ställning i andra länder. Biet anser, lika med de fleste, den närvarande s. k. Ministeren vara hufvudsakligast konservativ. Af hvad anledning skulle då en konservativ tidning öka klandrarnes antal emot densamma? Huru ofta ser man i Frankrike en liberal tidning angripa liberala, eller en konservativ anfalla konservativa Rådgifvare, om än dessa skulle begå misstag? Det är motpartiets tidningar, som klandret åligger, och hvarje politisk fraktions organer vänta vanligen dermed intill dess motståndarne komma till styret. Men inskränka sig väl tidningarne af olika fårger i England och Frankrike, att blott innehålla med klander emot mån af deras politiska färg? Huru ofta hafva ieke Wbhig-bladen prisat medelmåttor af deras färg, och gifva Tory-bladen dem efter i sådant? Än i Frankrike? Klandras Thiers, eller Guizots, eller Lafitte:s misstag — och hvilken Minister har väl derifrån varit fri? — af de blad, som hufvudsakligen tillhöra samma politiska opinion? Det är först då någon går öfver från sina öppet tillkännagifna principer, som den öfvergifna sidans organer börja anfallen. Sv. Biet har, som sagdt, icke berömt den nuvarande s. k. Ministeren; det har, såsom Ins. medgifver, asällan yttrat sig öfver densamma, men fastmer lemnat den så till sägande ur räkningen. Biet kan således ej sägas vara dess försvarare. Men Sv. Biet har, utom de ofvan anförda, haft ännu ett skäl, att ej öka de angripandes antal. Det anser nemligen den nuvarande Rådeifvare-personelen vara endast hvad man kallar en Öfvergångs-minister, och i våra dagar kunna sådana NOEN ENE NN AE AE lnafven sett hanneg narirätt och jag kan försäkra er