Aftonbladet – 12 oktober 1841, sida 2

— rr 555t6----— bafven sett hennes porträtt, och jag kan försäkra er på min heder, att det alldeles icke var smickradt. Det torde vara nog för er att veta, att det inre hos henne för ingen del eftergaf det yttre. Också voro hon och Ferdinand inbördes stolta öfver sitt val. Det var det lyckligaste hus jag någonsin sett, och jag kan tala derom med sakkännedom, emedan jag ett helt år lefvat i deras förtroliga krets. Dessutom bör jag anmärka, ty denna sista omständighet är af stor vigt i ett hushåll: de materiella vilkoren för lyckan fattades Ferdinand de B lika litet, som de moraliska. Utan att vara egentligen rik, som han sedermera blef, hade han, både af sig sjelf och å sin hustrus sida, tillräckliga tillgångar att hålla ett godt hus, och om de icke mycket syntes i veriden, kom det icke af bristande medel, att bestrida de dermed förknippade kostnaderna, utan emedan de kände sällheten af det husliga lifvet och att de voro nog för hvarandra. Imedlertid hände det sedan någo a G nand, ehuru hans ömhet för sin hustru icke minskades, likväl ofta var borta om dagarna och äfven om aftnarna. Hans fru, som icke vågade fråga honom efter anledningen till hans frånvaro, tog mig en gång afsides, upptäckte för mg sitt bekymmer och bad mig, med tårar i ögonen, attuppriktigt säga henne hvad jag visste härom: . aJag har mod, sade hon, eoch jag är på förhand beredd på allt; men heldre döder, än denna fruktansvärda ovissbet! Jag förstod att bon var svartsjuk och att hon misstänkte sin man för någon otrohet. Jag sökte beiryggas henne sa godt jag kunde, och det skedde verkligen med full öfvertygels2; ty jag kunde alldeles icke föreställa mig, att Ferdinand, som endast några månader varit gift med ett af de skönaste fruntimmer i Paris, och före sitt äktenskap haft tillräcklig tid att njuta alla verldens nöjen, vore i stånd att sysselsätta sig med en eröfring, hvilken ej kunde vara annat än honom ovärdig. Jag kände för öfrigt ganska väl, huru ytterst obehaglig och störande för den äktenskapliga harmonien en sådan förmodan alltid är, som fru de B nu tycktes hysa. Gud gifve att jag varit nog lycklig att kunna göfvertyga n tid, att Ferdi