Aftonbladet – 5 oktober 1841, sida 2

Döpx, fortfor jag, och dö i dina synder, dö i ditt bögmod och din mened!, Med dödsångestens förtviflan fasthöll ban sig vid lifvet; men han kämpade fåfängt. Jag hade lejonets styrka. En gång vinglade han sig dock undan, kastade sig till mina fötter och bad om nåd. Med dubbel kraft hängde han vid lifvet, ty följande dagen väntade han sin utnämning till biskop i Nicosia. Den uslingen trodde sig lugna mig, om han afstod den så innerligt efterlängtade biskopsstafven till min förmån; ban trodde att jag var lika girig efter den, som han sjelf. — Dårel, sade jag, du dåre, som kunnat tro, att begäret efter en tom titel förmådde väcka mitt hat! Har du glömt den förbannelsens natt, då Rosalie rodnade för din fräcka blick, och då mitt hfs hemlighet blef din? — Har du glömt din ed, din mened? Dock hör! Ännu återstår för dig en pligt, att uppfylla: du har låtit inspärra min älskarinna, du bar vanärat henne; med din hand skall du underskrifva denna återkallelse, hvilken uppbäfver allt bvad du påstått, och anbefaller abedissan i Palermo, att til mig utlemna fången, för att återföras till hennes fader., Jag hade skrifdon med mig. Då den fege derigenom trodde sig rädda sitt lif, så skref han utan motstånd under. Nux, fortfor jag, nu har du uppgjort din räkning med jorden. Du måste dö, men en död värdig dig och min hämd. Dock skola dina qval aldrig likna dem, hvilka du förorsakat mig. Vid dessa ord grep jag honom, — och nedstörtade honom i brunnen. Jag satte mig på dess kant, för att höra honom dö! Hans suckar bortdogo i katakombernas lugn. Fallet hade icke sårat honom, och åter började han anropa min nåd. Men mitt öra var af jern, liksom mitt bjerta. Då jag icke svarade, angrep en dubbel förtviflan den döende.