Aftonbladet – 5 oktober 1841, sida 2

nalkades, då strömmen, uppsvälld af en så länge uthållande storm, skulle bryta öfver sina stränder. Sedan trenne månader hade den i stillhet tillväxt. En natt, då hat och sömnlöshet ovanligt hade upprört mitt bled, inträdde jag i, priorns cell. Han sof. Redan stod jag med dra-? gen knif öfver honom, men en tanka höll mig. tillbaka. Ett så bastigt slut syntes mig för lindrigt för honom. Att ifrån sömnens armar öfvergå i dödens, det är den rättfärdiges slut. Syndaren förtjenar en längre och svårare dödskamp, derföre drog jag mig tillbaka. Ifrån denna dag följde jag oaflåtligt mitt offer, spejande efter ett gynnande tillfälle för mitt hat. Lik en dyster skugga hängde jag vid hans spår. Hämden var mitt lifs trogna ledsagarinna. Slutligen nalkades den afgörande stunden. En dag hade priorn nedstigit i klostrets hvalf, för att undersöka dem. Han var ensam; det var vid hvilotimmen efter middagen. Jag följde honom uHtan att bli bemärkt, och tillslöt efter mig jerndörren, hvilken för honom skulle bli porten till evigheten. Ändtligen var jag då. allena med min fiende. En ifrån taket nedhän-. gande lampa upplyste hvalfvet med dystert sken. Väggarne voro sirade med menniskoben och: hufvudskålar. Intet ljud utifrån inträngde till denna hemska ort. Grafvens tystnad och köld herrskade bär. Midt uti hvalfvet fanns en vid och djup brunn, som tjenade till gemensam graf för bröderna, och hvilken af någon orsak just i dag var öppnad. På detta ställe trädde jag till priorn. pBroder, sade han, vkommer du lik David, för att på grafvarne afbedja dina fel och begråta din skuld ? pJag kommer, för att förkunna dig, att din sista timma har slagits, svarade jag med dof röst. Tag afsked af dina förhoppningar, säg farväl åt din äregirighet — och dö.n Med dessa ord slungade jag honom ti!l golfvet. I 1 I i I