Aftonbladet – 5 oktober 1841, sida 2

dast gäller om kustlandet emellan Sabine ochj Colorade-floderne, men att för öfrigt klimatet är! ganska behagligt och värman måttlig. Det är icke ens så varmt, som vid stark sommarhetta i NewYork, Philadelphia och Battimore, bvarom man lätteligen kan öfvertyga sig genom efterseende i de Texanska tidningarna, der thermometerns ståndpunkt för hvarje dag finnes utsatt. Orsaken till klimatets herrlighet är de uppfriskande hafsvindar, com börja blåsa straxt efter solens uppgång och fortfara till straxt efter hennes nedgång. Vintern i Texas skiljer sig från sommaren nästan endast derigenom, alt en temligen skarp nordanvind då blåser, likväl sällan längre än 2 å 3 dagar i sender. — I San Antonio, berättar den nämnde Tysken, att han fann flere gamla och ändoek kraftfulla personer, än han, i proportion till befolkningen, sett på något annat ställe, der kan vistats. Vass Red. har icke velat neka ett rum åt efterföljande insända artikel, som, efter hvad läsaren torde finna, väl uttrycker en annan åsigt öfver ämnet än den uppsats, mot hvilken den är rigtad, men utan att vederlägga någon väsendtlig uppgift deri. Vi åtnöja oss således att efter styckets slut tillägga några noter med hänvisning till deruti utsatta siffror, som torde vara tillräckliga att vägleda läsarens eget oraedöme: eNÅGOT OM BÅTSMANSHÅLLFT., Elt bevis på huru staten räknar.r Så rubricerades en insänd artikel i N:o 1488 af Aftonbladet för den 47 sistlidne Augusti, och Insändaren, som velat lägga sine anmärkningar atillkommande Riksdagsmän på hjertat. i hopp att, då nåegon gång en riksdag infaller, då någonting kan uträttas för det allmänna, anser det atill dess vara agodt, att bidrag samlas till det stora förrådet af brister att afhjelpa, oformligheter att rätta., Fullkomligt delas den öfvertygelse, att det vore lyekligt, om harje Riksdagsman, innan han ingick i sitt ansvarsfulla kall, förskaffade sig så fullständig kärnedom om adet stora förrådet af brister att afbjelpa och oformligheter att rättas, att de ämnen. som sålunda bedömas, kunde fullkomligt utredas och på ett, efter tidens fordringar ändamålsenligt sätt ordnas. Men om oförvillande omdömen öfver abstrakta ämnen kunna erhållas genom sådane utredningar, som Insändarens, rörande den fråga, ban företagit sig att granska och skildra inför publiken, är det angeläget att undersöka, heldst ljudet måhända erhållet ett allmännare gensvar — icke att undra på — då frågan rörer en marin med dess egenheter, och stora besparingar förespeglas. Utan att ingå i pröfning af de aritmetiska bevisen och siffertalen, hvilka torde förfalla för skälen emot hufvudsatserna, vill Förf. af detta svar i möjligaste enkelhet försöka, huru dessa egentligen må vara stt förstå. Man torde,, säger Insändaren mot slutet, ;kanske invärda, att båtsmanshållet är nödvändigt för flottans behef för infallande krig,, men svarar der pvid, att båtsmän icke äro några sjömän, annat än såvida de, under någon kommendering ombord på kronans fartyg, tillfälligtvis inhemtat någon sjövana; att de, sådane de nu af roten presteras, endast äro vanlige bonxddrängar, som icke äro en hårsmån bättre, än lika många beväringsskyldige som kosta vingenting under 25 fredsår, hvilka man öfverhufvud kan antaga för hvarje krig, kostat staten den lilla, artiga summan af mnst 7 å 8 millioner riksdaler, hvarmed verkligen något bättre kunnat uträttas. Uti detta omdöme öfver båtsmännen, betraktade såsom sjömän för det närvarande, måste man beklagligtvis så till vida gifva Insändaren rätt, att större delen af dem äro obefarne, men månne man deruti, och i anledning af de öfrige af hans skäl, kan ega en rvälb-tänkt anledning, att upplösa båtsmanshållet? Utredar det häraf, hoppas man, skall till aevidens upplysa, om Ins. eger en så grundlig sakkännedom, som det vore önskligt att hvarje riksombud egde, aför att afhjelpa bristerna och rätta oformligheternap i sjöförsvaret. Vid behandlingen af alla ärenden som inverka på fäderneslandets nationalitet (och dit torde frågan böra hänföras) har erfarenheten visat det vara vådligt att icke rådfråga framfarna tiders historia och tilldragelserna i andra länder; ty huru annars finna m mätare af ena åtgärder? Härom måtte väl icke tankarne vara delade! och hvad erfara vi, om vi kasta blicken några 50 år tillbaka? Då visar det sig, att den uppmärksamhet, som lemnades åt svenska flottan emot slutet af 1770:talet, efter ett decennium gjorde den kraftfull nog, att i tre år motväga det mäktiga Ryssland, och att vår personal under alla dessa krigsåren egde en bestämd öfverlägsenhet i aseende på sjöerfarenhet och krigskunskaper. Ins. frågas, om båtsmännen då vore att likna vid bonddrängar? ) Ins. frågas vidare, om han anser det sannolikt, att detta krig kunnat utföras med somma utgång, om besättningarne, i stället för de välbefarne, kraftfulle båtsmännen, endast utgjorts af så ) Här förväntas det inkast, att svenska folket icke hade någon del i den tjenstbarhet, som flottans personal vunnit genom öfning för fransyska subsidier, och att sådane nu icke äro att påräkna. Inkastet är ursäktligt, men jag vill längre fram leda i bevis, att endast brist på ett system, icke på anslag, orsakat personalens förfall.