Aftonbladet – 5 oktober 1841, sida 2

Nu, broder,, sade han, sedan ditt hjerta bl.fvit rentvaget ifrån orenlighetens fläck, mi du erfara, att jag sjelf allägsnat frestelsen ifrås dig. Den mörkrets engel, med hvilken du ha syndat, begråter nu sina fel uti. ett kloster Palermo. Lofva deröre min klokhet och pris: min omsorg. Guds tankar äro icke våra tam kar, och Guds vägar äro icke våra vågar.n Nej, skenhelige munk, hans vägar voro ick dina vägar, ty de leda dig till den död, hvilker du högmodigt ilar till möte. Huru hvarje han: ord blottade den svarta själen! Han visade sit full af godhet, och ondska förtärde honom ; har hycklade ödmjukhet och pharisens stolthet glän iste i hans ögon; han talade om orenhet, ha! — hvars Gud Belial var. ; ,Biskopsmössan var hans ständiga tanke oci ihela hans lefnads mil. Biskopsdömet Nicosi hade blifvit ledigt, han gjorde anspråk derpå smen jag stod honom i vägen, ty den offentlig jrösten talade för mig. Sedan ban nu var ibe sittning af min hemlighet, fruktade han mi icke mer. Detta lät han mig öppet förstå; t han sade mig, att afträdandet ifrån mina an språk vore priset för hans tystnad, och att Ja var i hans hand. Jag smickrade hans chimer och gick så mycket lättare in på hans ideer, d ikyrkans värdigheter voro mig likgiltiga, och ja iblott ämnade lefva för kärleken, sedan jag mät tat min hämd. Bref ifrån erkebiskopen stärkt Ibans förhoppningar, och jag frossade af den kän isla, att det var jag som bedårade hans fram jud, öfver hvilken jag var berre. i Den skurken, som så illa hållit sin ed i hän tseende till Rosalie, höll den icke bättre emo mig. Då vi voro allena, tillät han sig talrik fanklagelser; i brödernas närvaro väckte trolös sanspeglingar deras nyfikenhet. Liksom om ha: jbade fruktat, att döden icke nalkades nog raskt fgick han den till möte och närmade sig me ihvarje dag några steg till sin graf. Ögonblicke