Aftonbladet – 2 oktober 1841, sida 2

— Låtom oss gå tillatelieren; sade grefve Brignole; herr van Dyck skall välja sig duk, pensel och palett. De fyra deltagarne i denna scen gingo till den, invid galleriet belägna atelieren. — Nu, fortfor grefven, är ni hemma, få vi stanva qvar? Van Dyck tillhörde icke mer jorden; han svarade icke. Men Palavicini, som hade medlidande med sin arma väns kärlek, sade med den största kallblodighet till grefven: Jag känner van Dyck, han måste vara ostörd; han målar icke gerna i vittnens närvaro, Låtom oss gå ut. Grefvinnan och van Dyck blefvo allena i atelieren. — Jag har icke sett något så skönt, som porträttet af markisinnan Velletri, sade markisinnan med förtrolig ton, för att lätt inleda ett samtal. — Jag skall göra mitt bästa, för att förtjena ert bifall, svarade målaren blygt. — Det eger ni redan på förhand. Jag känner icke markisinnan, är hon skön? — Jag bar aldrig sett henne, Signora. — Huru? — och ni har målat hennes porträtt? — Ack, markisinnan. ... förlåt, fru grefvinna, jag tänker blott på min palett och mina färger .... hon är temligen vacker, tror jag. — Det tyckes, som om ni lätt skulle glömma era modeller .... Ack! ni vill måla mig sittande? jag tycker icke om den ställningen. Jag önskade bli målad stående, leende, med en blomma i handen. Ar denna drägt i er smak.