Aftonbladet – 29 september 1841, sida 2

O, du gubbe! här en främling, Afventyrare från Karja, Huru dumt du gjort ditt domslut, Tolkat lag förvändt och galet! Presten döpte barnet och nämnde det till Metsolas konung., Men den gamle Wäinämöinen blef storligen uppbragt öfver den skymf, honom vederfarits, och seglade i en båt af koppar bort till de yttersta landsändar, qvarlemnande åt Finlands folk endast sir harpa, eller kantele, och sången. Det synes tydligt att några al missionärer utspridda fragmentariska underrättelser om den nya gudem från österlandet föresväfvat författaren till denna sång, ehuru de blifvit på ett högst vidunderligt sätt sammanblandade med äktå finska lokalförhållanden och den bethlekemitiska krubban blifvit flyttad upp till en finsk badstuga. Det är imedlertid en högst vigtig omständighet för bestämmandet något så när af skaldestyckets ålder, hvilken härigenom kan ansee åtminstone icke vara yngre än kristendomens införande i Finland, men med all anledning bör åtminstone för samtliga runorna utem den sista sättas ett stycke tillbaka i hednatiden. Hr IL. öfvergår nu till qvarlefvorna af finsk lyrik. Han har dervid haft att tillgå den så kallade Kanteletar, eller stora sångboken, innehållande ända till 600 sånger af olika innehåll, hvaribland äfven särskildt bröllopssånger, vaggvisor, barnoch herdesånger, m. m., alla uppsamlade af den ofvannämnde doktor Lönnroth och under förlidna år af honom på originalspråket utgifna. Hr L. anför en hel mängd runor ur denna intressanta samling, för det mesta öfversatta af Lönnroth. Det utmärkande draget i den finska lyriken är öfverhufvud såmma elegiska ton, som uttalar sig i våra svenska folkvisor, ofta till och med stegrad till en ännu mera afgjord melankoli, än i dessa sednare. Första sången i Kanteletar uttrycker denna den finska folkdiktens böjelse för det svårmodiga uti följande målande verser: Harpan är af sorger bildad, Och utaf bekymmer danad; Kupan utaf hårda dagar, Bottenträt af tidig motgång, Strängarna af smärtor spunna, Och af andra vidrigheter Skrufvarne i harpans ända. Derför ljuder ej min hbarpa, Fröjdas icke mer i verlden, Spelet ljuder ej till nöje, Medför ingen verklig glädje, Ty af sorger blott det gjordes, Danades utaf bekymmer.r Flera af dessa sånger äro likväl utaf en vida gladare ton. Många utmärka sig genom en epigrammatisk udd och gissla dårskaper med en träffande satir. Hr L. slutar sina samlingar med anförande af ålskilliga prof utaf finska ordspråk och gåtor, hvaraf finnes en otrolig mängd, äfvensom af vissa urgamla tillstymmelser till dramatisk komposition: En sådan är den så kallade aRidvala Keckar, en folkfest, firad i Ridvala by i Sääkmäki soeken, hvarje helgdagseftermiddag från Kristi himmelsfärdsdag: till slutet af Juni. Vid ena ändan af byn samlas flickorna och taga hvarannan i hand. Sedan tåga de långsamt, fyra, fem i raden, fram längs vägen, som går genom byn, under sång af gamla runor. Tåget stannar ett stycke från byn, på en upphöjd plan, kallad: oKecke-vuori.s Der bilda flickorna en ringdans under runosång. Sedan tågar man tillbaka. Aftonen tillbringas med lustbårheter. Björnfesten är en annan dylik lek med sång, som firag då björn blifvit fångad, men ofta äfven för ros skuld utan björn, Sedan björnen blifvit tagen, ledsaga två karlar honom hem och två andra välkomna honom. Emellan dessa börjas ett samtal på vers, som sedan fortsättes under hela festen, med inblandning af äfven de öfriga vid festen närvarande. Hr L. citerar en mängd gariska pittoreska fragmenter bäraf. Sådana äro resultaterna, — yttrar Hr L. vid slutet af sin bok, — af de forskningar, som Finlands snillrikaste söner egnat åt sina fornsånger och åt den ännu i. finska folket fortlefvande poesien. Eburu mycket de här meddelade profstyckena skilja sig ifrån den vesterländsko konstpoesiens berömdaste alster, och ej blott från dem, utan äfven från de Europeiska folkståmmarnas folkpoesi, der den ännu fortlefver och har lefvat, så måste man dock bekänna, att skönhetens och humanitetens ädlaste uttryck, skaldesången, äfven hos detta bortglömda, i det Europeiska statssystemet och kulturlifvet hittills aldrig ingripande, naturfolk är högst märkvärdig och, om man försätter sig i dess verldsställning, förträfflig., . te d Det är ett omdöroe, . hvilket. säkerligen ieke Fr för Ran kt Od: år 179Å. Taflan skulla ad