Aftonbladet – 29 september 1841, sida 2

Under det i Finland en -högst berömvärd upp: märksamhet på de sista tiderna blifvit egnad åt landets urgamla skatter af nationaldikter, oct forskningarna i detta afseende blifvit belönadt med allt mer och mer tillfredsställande resulta: ter, har hela denna alldeles originella och underbara verld varit för oss Svenskar så godt som en terra incognita, och tonerna från Wäinämöinens kantele vid de laxrika elfvarna på andra si: dan Bottniska viken hafva knappast funnit något öra på den svenska stranden, under det vi redar lange lyssnat till de långväga ljuden från de gamla Hindostans elefantråmande bananasskogar och vi hålla på att, allt hvad vi hinna, lära os läsa sanskrit, för att kunna studera inskriftern: på Palmyras ruiner. Och hkväl innehåller denna urgamla friska nationalpoesi, hur många, till en del temliger råa, besynnerligheter än för öfrigt må karakteri sera densamma, så mycket vackert, så mycke idylliskt intagande, så mycket vemodigt rörande Det är så mycket närbeslägtadt till de tener som af ålder tala från våra egna dalar och berg ty det genomgår både den finska runan och den svenska folkvisan till en del samma barr skogsdoft, och det hvilar öfver dem båda samm: vinterhga luft, endast sparsamt utbytt mot er flyktig sommardags ljummare atmosfer. Det är derför en verklig njutning Hr L. haj genom detta sitt arbete beredt vår läsande pu blik, och för hvilken säkerligen mången skal stanna hos honom i förbindelse. Spridda i er mängd olika arbeten och till en del i tidningar bvilka sällan elier aldrig bana sig väg utom Fin: land, har Hr L. samlat ihop de serskilda blader af den finska folkpoesien och ordnat dem till et helt, som på samma gång är en anthologi oct en litteraturhistöria. Det är att förmoda, at sjelfva den finska litteraturen skall veta att värdera denna möda och erkänna, att en stor lucka derigenom blifvit åtminstone provisoriskt fylld Hr L. lemnar till inledning en kort öfversig! af de gamla finnarnes mythologi, deras gudar deras otaliga personifikationer, deras naturdyrkan deras trolidomar. Derefter meddelas, för at initiera läsaren med den grund, på hvilken den finska nationalpoesien spelar, en af Runeberg uppdragen ypperlig skildring af en utaf Finlands msst och äktast finska trakter, Saar:jarwi soeken, hvilken i de flesta fall lärer kunna tagas till typ för Finlands genuina karakter, såväl i topografiskt afseende, som ifråga om seder och allmän kostym. Hr IL. anför i sammanhang härmed äfven några utdrag ur olika finska författare om finska språkets besynnerliga arkitektur i allmänhet, samt de så kallade Runornas, (Runo betyder vers), speciella egenheter. Derpå öfvergår Hr L. till en framställning af Finlands gamla episka dikt Kalewalas, en syklus al 32 sånger, ännu lefvande på folkets läppar, och på de sednaste tiderna uppteeknade af den nitiske samlaren doktor Lönnroth, hvilken vandrat omkring i Finlands tystaste och aflägsnaste gömmor, för att upphemta de sista öfverlefvorna af de fordna finska folksångerna. Kalevala är al Lönnroth numera fullständigt utgifven på originalspråket, det år 41831 stiftade finska litteratursällskapet, har utsatt pris för en öfversättning deraf på tyska eller svenska, och åtskilliga spridda profstycken till. en sådan öfversättning hafva varit inryckta i tinska tidningar för de sednaste åren. Innehållet af samtliga 32 sångerna är annars helt kort och godt framställdt på andra ställen, och det är efter dessa källor, Hr L. gör sin expose Hela skaldeverket är uppkalladt efter Kalewala, Wäinämöinens, sånggudens, kem. Det besjunger hufvudsakligen Wäinämöinens och luftoch vindguden Ilmariners. underbara äfventyr, allt med en uppblandning af ofantligt mycket trollerier, besvärjelser och förvandlingar, men tillika innehållande en mängd intressanta målningar ur den tidens lif och seder, samt ställen af den ljufvaste lyriska anklang. Berättelsen slutar dermed, at pen obefläckad mö vid namn Marjatta (jungfru Maria) vardt hafvande af ett underligt bär, som bon nedsväljt. Då tiden för förlossning inträffade, utsände hon bud att begära sig en badstuga för födslostunden. Budet gick till )Ruma Ruotasx (Herodes) och -hans värdinna; men -båda voro hårda och nekade Marjatta all hjelp. Den, nödställda qvinnan gick då, tillbörligen försedd med badqvast, till byggnaden på tallbacken, till stallet på Tapiomäki., En hästs andedrägt tjenade här till bad åt den födande qvinnan, och hom födde en son, hvilken hen Jade ned att hvila på höet i en krubba. Sedan tillkallades prest för att döpa barnet; men :först skulle afgöras, om det borde upptagas eller icke. Till domare kallades Wäinämöinen, hvilken yrkade, att gossen borde föras ut på kärret oeh klubbas för hufvudet. Då utbrast sjelfva det två veckor gamla barnel