Aftonbladet – 28 september 1841, sida 2

sen. Han vill bjelpa eder till svar på fysiologiska frågor. Men J måsten då sjelfve förstå fänomenspråket. Mineralogen studerar sjelf kemien för sitt behef: han behandlar blåsröret och analysen; hän beböfver ej andra kemister. Dit måste ock fysiologen komma, innan han blir värdig sin kallelse. Sedan kemien följde den väg, som af lifskraften sjelf föreskrifves; sedan hon studerade de organiska föreningarnes metamorfoser, blef hon istånd att frambringa organismens beståndsdelar. Men så länge den vetenskaplige läkaren försummar kemien och experimental-fysiken såsom föregångare till hans egen sak, blir medicinen helt säkert qvarstående i sitt mörker. Qvacksalfvare och naturfilosofer behöfva, som bekant är, icke naturvetenskaperna, för att göra sig sjelfva till någonting. Samma omständighet förorsakar äfven åkerbrukets, växt-fysiologiens och geognosiens låga ståndpunkter. Dr Li-big har i ett serskildt i vår bokhandel tillgängligt arbete ) behandlat de tvenne första, hvaraf man finner omöjligheten att utan insigter i kemien föra den vigtigaste af alla näringar eller landtbruket framåt. Agrikultörerne känna växterna blott till pamnen; icke deras egenskaper, icke deras ändamål, icke jorden och deras näringsmedel; de fleste veta ej kvad gödsel är; de vigtigaste funktioner tillskrifva de ett hjernspöke, kalladt humus, som uti ingen jordmån förefinnes i den form, de föreställa sig. — Samma brist på grundlig undervisning i kemiska laboratorier är skulden til! geologiens tillstånd. Man skrifver böcker öfver bergarternas uppkomst och bildning m. m., men känner ej deras sammansättning. Man vurmar på petrifikater och talar om liktidig uppkomst och om samma ursprung; men på det ofelbaraste kännetecknet, på beståndsdelarne, lägger man ingen vigt! — Med tillståndet på de flesta af våra farmaceutiska laboratorier vilja vi, åtminstone för denna gången. icke befatta oss, till förebyggande af en långsträckt polemik derom. Men att mycket äfven här ännu behöfver göras, lär ingen bestrida. I en teknisk inrättning är det ej nog att man analyserar allt — mineralier, hyttprodukter, handelsoch handtverks-varor; sådant öfvar omdömet och tankeförmågan för litet: det bildar endast daglönare och machiner. En sann undervisning bör framför allt göra eleven först duglig till hvarje användning; ty med kännedom om grundsatser och lagar, är användningen sedan lätt. Intet är skadligare, än att blotta nyttighets-principen slår rot i en läroanstalt; att man redan af barn vill göra såpsjudare. bränvinsbrännare eller andra handtverkare i smått vid institutet — och handtverkare med liten duglighet. — Det är af vigt för söner af fabrikanter eeh för alla dem, som bestämma sig för industrien, att de icke uteslutande följa sin lust till omedelbar sysselsättning med den använda kemien, utan underordna densamma den stora undervisningen. Med fruktan och bekymmer afhöra de likväl råden att för en tid lemna dessa tidsödande dagldonare-arbeten åsido, för att först göra sig bekanta med det sätt, hvarpå allmänna vetenskapliga frågor kunna och böra lösas. Förståndet skall öfvas att i allmänhet uppsöka medel till en frågas lösning. Först när man så är beväpnad, kan man behandla ett serskildt ämne; och man skall finna tillämpningen på de enskilda frågorna oändligen lätt, när man förstår orsakerna och förstår mer än som för tillfället genast visar sig behöfligt — man har vapen och utvägar vid hvarje öfverraskning. Licbig mämner personer, som stå i spetsen för sodaoch sockerfabriker, färgerier och handtverk, och utan någon föregående handläggning på första halftimmen voro förtrogna med fabrikationssättet och under den nästa gjorde flere ändamålsenliga förbättringar. De voro förut vana, att först lära känna den erhållna produkten, emedan man endast derigenom kommer tiil felens käila; sedan apparaternas förbättring och förfaringssättets fullkomnande. Sådant lär man ej genom blotta recepter för en serskild industrigren. Ståndpunkten är dertill för låg och inskränkt. Och för att icke tala endast om de fall, då den materiella nyttan skall afses, må man anmärka, att väl kemiens studium är lika mäktigt att öfva skarpsinnet, att underhålla intresset och ge den högsta förmåga en värdig sysselsättning, som något af de redan guterade bildningsmedlen; samt att, på samma gång den vettgirige i allmänhet har lika stort tillfälle på detta som på något annat fält, att beundra naturlagarnes harmoni. Men hvar, frågas nu, får man då inhemta dessa insigter och öfningar? Svaret ger sig sjelf: i laboIratorier, hos kemister, som kunna lära bort nåIgot och verkligen göra det. — Att Sverge har laboratorier, känner man, och den som vill inhemta någon undervisning i desamma, d. ä. den som icke åtnöjes med laboratorium, utan äfven önskar muntlig underrättelse och praktisk föresyn — han skal snart, om han gör en rund igenom dessa laborato-Irier, bli istånd att utan tvekan göra sitt val. Vi behöfva ej närmare yttra Oss. Hela denna artikels framträdande just nu innefattar vårt omdöme i dette afseende. I) Die organische Chemie ix ibrer Anwendung auf Agricultur und Physiologie. 1840.