Aftonbladet – 28 september 1841, sida 2

ner för godt ett fälla. Om ni hoppas på Guds barmhertighet, så uppmanar jag er att hörsarama denna kallelse, och att infinna er med alla de känslor, sem böra utgöra den brottsliges gista hopp., Sedan Juan Pasquale sålunda med långsam, men fast röst afkunnat detta beslut, gaf han ett lecken åt konungen att han kunde aflägsna sig, hvarefter han sjelf steg långsamt upp och gick ut al domsalen, åtföljd af Ventiquatros. Don Pedros första sinnesrörelse hade varit vrede; den andra var beundran. Han vär ännu vid dennå tid i den peried af sin lefnad, som förskaffat honom titel af: lagskiparen; hans bjerta var ännu tillgängligt för hvarje ädel känsla, och för honom var det någonting förvånande, att, midt ibland sitt hoffolk, hvilket knäböjde i bans väg, möta en man, som vågade offentligen anställa rättegång emot en konung, för det denne icke lydt sitt eget rikes lagar. Han beslöt derföre att efterkomma Assistentens föreskrifter och att fölsande dagen, iklädd sin rangs insignier, infinna sig på Giraldatorget. Till sine följeslagare utsåg ban Fernando de Castro och Juan af Padilla, ty kan ville ej medtaga någon talrikare svit, på det man icke måtte beskylla honom för att han sökte skrämma domstolen. Ryktet om denna sällsamma rättegång hade imedlertid spridt sig i staden och der väckt den lifligaste nyfikenhet. Denna stämning, utfärdad mot konungen och hvars följder ingen kunde förutse; konungens hörsamhet för en sin embetsmans befallning, ehuru han sjelf var van att befalla hvar och en annan; denna dittills oerhörda ståndaktigbet bos en domare, hvilken så otörskräckt trotsat konungamakten — allt förebådade för morgondagen ett af dessa högtidliga uppträdev, hvilkas minne folket förvarar; också samlades redan i daggryningen hela Sevillas befolkning på Giraldatorget. H n Pedro angick, så afbidade han, jäite sint