Aftonbladet – 28 september 1841, sida 2

OM KEMIENS NYTTA OCH DESS INFLYTANDE PÅ SAMHÄLLSTILLSTÅNDET. Några ord i anledning af Medic. Filosof. Doktor J. Liebigs bok öfver Naturvetenskapernas stud., samt af tillfället att här i hufvudstaden inhemta kemisk undervisning. (Den nu följande delen af denna artikel har blifvit något fördröjd, hvarföre vi hänvise läsaren till hörjan i N:o 203, för d 3 September ) Det var en tid, då kemien var intel mer än en genom erfarenhet utforskad och i reglor uppställd experimentering; nu känner man äfven reglornas orsaker och lagar. Det mödosamma inlärandet af handgrepp, försigtighetsmått m. m.; industrien, de underbara attributerna för en forntidens kemist eller läkare, deras ugnar och käril — hafva blifvit kuriositeter, dem man ej mer frågar efter: allt sådant förstås nu af sig sjelft, när man känner de orsaker, som gjorde det nödigt. Allt beror nu icke på hemliga konster, som ingen begriper, utan på kunskaper: ett misslyckande kommer af bristande insigter i naturens lagar; upptäckter på vana vid kombinering och tankekraft. Men i brist på sådana insigter, i saknad af sådana öfningar, skall den enskilde gå miste om de fördelar, som hans tankeförmåga eljest skulle skänkt honom; nationen skall ej komma till medvetande om sin kraft, till framloekande af sina tallösa näringsoch vinstkällor; och än mer — hon skall blifva illa betjent af sina offentliga embetsmän, läkare, bergsmän, m. fl. Se vi ej af Millers, Schulzs, Arrolds, Valertins, Waqyners, m. fl:s mästerliga undersökningar, hvilken svaghet, som vidlåder fysiologien? Vid hvart ord de tala ser jag deras inre öfvertygelse. Kännedomen om formen ensam är dem ej nog, de erkänna vigten af en djupare insigt. Om ock deras genius besegrar svårigheter i ett språk, som de ej lärt, så tryckas de af svaren som af ett ondt samvete. Lakaren missaktar ofta fysiologien och kemien. Han är en experimentator, som ej frågar efter ordet hvarföre. Från hvilken olika ståndpunkt skulle ej det sjukliga tillståndet, det abnorma betraktas, om vi kände det friska, det normala med tillräcklig säkerhet; om vi hade ljusare föreställningar om matsmältning, assimilation och exkretion! Huru olika sjukdemsbehandling då. Mången läkare har ej något riktigt begrepp om kraft, orsak och verkan: ban håller produkten af ett organs verksamhet för ändamålet med dess existens; lefvern anser han vara till, för att bilda galle. Sådant förtjenar medlidande. Utan vetenskaplig bildning, utan praktisk insigt i naturföreteelsernas väsende, — är det då underligt, att eljest förståndiga menniskor göra de galnaste åsigter till sina egna; att en andeskåd rska från Preworst, att Halnemanns läror om de oändligt små doserna kunna få bekännare ibland dem? Förståndet skyddar icke för vantro. — Kan man vänta, att de skota begagna fysiologens och kemistens upptäckter, så länge de icke fatta naturforskningens väsende, ieke känna fenomenspråket: alla dessa upptäckter, Tiedemanns och Gmelins, Hagendies och Möllers forskningar äro för dem alldeles obegripliga. Från personer af en så förstockad sjelfuppskattning äro inga framsteg att vänta; med hvilket begär lyssna de ej deremot till den falska gudinnan, tysk naturfilosofi. som lofvar dem ljus utan att de behöfva öppna ögonen; som gifver dem resultat utan observationer: med fifskraft, med dynami:k, med specifik, med idel, i deras mun meningslösa ord. dem de sjelfve ej förstå, förklare de företeelser, dem de ej heller förstå. Naturfilosofiens lifskraft är okunnighetens horror vacui, dess spiritus rector. Ingen annan väg än naturforskningens är tänkbar eller möjlig, för att komma till insigt om lifskraftens väsende. Icke kan man kalla sådana för naturforskare och filosofer, som genom sitt svindlande vettlöst såra den första grundsatsen för all forskning och filosofi: alt endast låta det bevisti,a och bevista gäila för sarnt? — Mae kunde med öfverseende lemna dem i ro, om de ieke någonstädes voro i spetsen för universiteten, i vetenskapens brännpunrkter och gjorde ungdomen oskicklig att deltaga i forskningarna, att gagna stat och medmenniskor! ER menniska, som i galenskap bringar andra om lifvet, inspärrar man; men om unga läkare bringas i ett tillstånd af galenskap, hvari de i all ro och efter principer vanvårda menniskor — det får passera! Om en zaminerad läkare ej känner rörelsens, värmets och magnetismens lagar; om ban ej behöfver hafva någon förnuftig föreställning om hjertats funktion, om ögats, örats etc. underbara mekanism — det får passera, ty han har gåt! sina år i fakulteten! — Dock äro Schönleir, Ti: 8-mann och Mäll:r förelöparne till den nya dagens morgonrodnad! Medicinen skall genom dem komma till besinning. — Huru kan kemisten veta hvad som felas en, om man icke sjelf förstår att göra honom några frågor? Det är eder, icke hans eller fysikerns uppgift att utbreda ljus öfver lifsprocesmr rr mmsrrrmrreees tree rsjnsSdRs——— — ————