Aftonbladet – 25 september 1841, sida 3

Jså olika åsigterna också i öfrigt äro om sjelfva saken.n Om tillkomsten af sådana yttranden är nu för det första intet annat att säga, än att,sedan vederbörande lidit en så eklatant förödmjukelse då de nödgades öfvergifva det bekanta statskuppsförsöket, att med tillintetgörande af grundlagens föreskrift om namnsedels giltighet göra boktryckare eller. förläggare ansvariga för alla öfversättningar som utgå från deras officin eller tryckas på deras bekostnad, så söker man nu att tillfredsställa sin harm deröfver, genom att åtminstone i utlandet framställa såsom ett drag af feghet, begagnandet af en grundlagsenlig rättighet, och genom att der nedsmutsa en person, som framför andra är dem förhatlig. Visst skulle det väl ock varit vederbörande obeskrifligen välkommet, om Hr Hjerta haft den oklokheten, att, för att visa ett slags bravad, utan allt behof framträda oeh blottställa sig för de ansträngningar, som då ofelbart icke hade uteblifvit. Hvem vet om det icke då, med tillhjelp af bolaget Per Fas et N. E. Fas, lyckats att få honom drifven i landsflykt, och med detsamma en icke alldeles overksam medlem i striden emot godtycket och allenastyrandet aflägsnad samt jemväl inflytandet af en hatad och fruktad organ för den konstitutionella saken, Aftonbladet, försvagadt, ja kanske förstördt? Sedan man redan i flera dagar fröjdat sitt hjerta med dessa herrliga utsigter, var det visserligen ett barmvärdt streck i räkningen, att Hr Hjerta icke alls varit betänkt på, att gå vederbörandes önskningar till möte och icke heller fann sig befogad att obetänkt löpa in i den plumpa snara, man för honom utlade. Men hvar och en som icke drifves af denna harmkänsla öfver en tillintetgjord plan, skall lätt finna, att Hr Hjertas framträdande här icke ens rimligen behöfde eller borde komma i fråga, mycket mindre som det fanns Gudi nog af personer, hågade att öfversätta och utgifva både det nu utgifna sammandraget och Strauss eget verk. Besinnar man detta, så lärer det vara klart, att det här är korrespondenten, och ingen annan, som visat feghet; ty en sådan är det att vanställa hela saken och icke omtala, att grundlagen alldeles icke fordrar den verklige författarens eller öfversättarens framträdande såsom ansvarig, enär i vissa fall boktryckaren, i andra de som åtecknat namnsedeln, och åter i andra den, hvilken utgifver inländsk mans arbete som sitt namn ej angifvitr, äro skyldige att ansvara, äfvensom i tidningar, artiklarnes författare ej ens sjelfve få ansvara hvar för sig, utan en ansvarig utgifvare måste framträda, om han ock ej skrifver ett ord i tidningen. Vi hafve icke heller hört, att den i den Tyska tidningen berättade omständigheten här väckt något allmänt missbilligande, men väl är det kändt, att ett sådant följt på försöket att med grundlagens kränkning vilja taga en annan person än den i namnsedeln uppgifne, för hufvudet. Denna sista omständighet har den anonyme korrespondenten likväl visligen förtegat; huruvida icke häruti ligger feghet eller låghet må läsaren afgöra. Hvad för öfrigt Aftonbladets Egares person beträffar, så finner han lika litet vid detta som vid andra tillfällen något svaromål af nöden, med anledning af dylika beskyllningars upptagande i en eller annen tidning, så länge icke några verkliga fakta äro såsom grund för beskyllningen framställda. Vi tage oss blott friheten att erinra derom,, att Hr L. J Hjerta, såsom egare af Aftonbladet likasom Allebandas, ifrån början aldrig undandragit sig den moraliska ansyarigheten för hvad som i dessa tidningar förekommer, och att de gjort detta af öfvertygelse att publiken äger rätt att fordra en sådan personlig garanti för en tidning, äfvensom att Hr Hjerta sjelf var ansvarig Utgilfvare för Aftonbladet tills han genom en indragning beröfvades rättigheten dertill, och under denna tid sjelf framstod såsom Svaranden i flere tryckfrihetsrättegångar: bland annat i en, der fängelsestraff yrkades för en öfversättning från en Norsk tidning af en artikel om Danska provincialständerna. Författarne i Svenska biets artiklar deremot, när det appelleras till deras personlighet, kryya mycket modigt bakom anonymitetens skygd, och säga: det är icke jag, icke heller jag, som gjort det; medan de i bolag debitera sina dikter på fri hand emot andra. En jemförelse mellån dessa olika förhålländen lemnar ock ett bidrag, att bedömma frågan om feghet hos den ene eller andre.