Aftonbladet – 25 september 1841, sida 3

met, och ianan jag hunnit yttra ett ord, hade en al dem krossat hans hufvud med ett klubbslag. Det var icke det jag velat, jag upprepar det, ty jag ville sjelf döda honom., Han hade förtjent sitt öde,, sade Pasquale: cmå Gud förlåta honom hans förräderi! Men då denne man var död, hvilken jag älskade som en bror, och som förrådt mig; di hon var borta, hvilken jag velat älska som min maka och som äfven förrådt mig; då befann jag mig ensam i verlden och tänkte på Maria Padilla, som gjort mig så lycklig. Jag lät söka henne öfverallt, och då jag fick veta hvar hon var skyndade jag sjelf, utan att hon förut var underrättad derom, till henne. Under det de andra sammansvuro sig mot mig, fann jag henne i sitt bönrum, bedjande för mig... Nu vet du, hvad jag hade att säga dig. Der står Don Fadrigue och här Don Pedro, döm emellan oss! Der är gemålen och här skökan, döm emellan dem l aSennor,, svarade domaren, ni är ännu endast Pedro Lagskiparen; sök att icke bli Pedro den grymme., Härvid bugade han sig för konungen och gick att uppsöka Venliquatros, hvilka, såsom vi ofvan sagt, väntade honom i rummet bredvid. (Forts. följer.) MJ—NURRn