Aftonbladet – 25 september 1841, sida 3

drigues hand och innehöll sarmangaddning emot konungen. Don Fadrigue hade förenat sig med det förbund af den högre adeln, för hvilket Henrik af Transtamare hans broder stod i spetsen och hvari han bad Blanche vara vid godt mod, emedan hon ej längre skulle stå under dens: lydnad, som hon afskydde. Pasquale återlemnade brefvet med en suck. aHvad förtjenade den väl som skrifvit detta bref?, frågade konungen. cDöden, svarade domaren. aJag nöjde mig med att fråntaga honom hans kommenderin, fortfor konungen; amen då visste han ännu icke, att jag kunde allt. Vet du hvad han gjorde, Pasquale? Jo, han satte sig upp på sin häst, och i stället för att söka med flykten rädda Sig öfver mitt rikes grinser, begaf sig den galningen till Sevilla. Jag ville icke se honom. Han tvangsig fram genom vakten, sägande att han var min bror, och att detta slott tillhörde honom likasåväl som mig. Jag lät honom då komma in. Vet du hvad han gjorde, Pasquale? Han kom, sade han, att af mig fordra förklaring öfver den skymf jag tillfogat honom. Jag hade afskrifter af alla bans bref till drottningen, och jag visale honom dem. Jag hade äfven detta. bref, som du nyss sett; jag visade honom jemväl det, och vet du, Pasquale, hvad som då föreföll me!jan oss? I stället för att falla på sina knän, i stället för att kyssa stoftet af mina fötter, som en förrädare borde göra, drog han sitt svärd emot mig ) aStore Gud! ropade Pasquale. aLyckligtvis kände jag mina bröder och var således på min vakt, sade Don Pedro leende. Jag kände ett ögonblick en vild glädje, då jag såg hans svärd korsa mitt; jag aktade mig derföre noga att ropa på hjelp, ty jag wille sjelf döda honem. Men vid det buller, vår strid förorsakade, skyndade någre af vakten in i rum