Aftonbladet – 24 september 1841, sida 2

Article Image
samhelen på dess vigtigaste ånigelågenhet: represenlalionsfrågan. Det återstår ännu att härutinnan meddela Hedervärda Bondestindets sednare diskussion, och vi skole ej glömma bort den i Aftonbladet, oaktadt vi hittills gjort oss skyldige till en afvikelse ur den naturliga ordningen, då vi på förhand meddelat riksdagsmannen Strindlunds originella; och för det lilla antal han representerade i Ståndet, karakteristiska reservation. Just den sisträmnda omständigheten ger oss imedlertid anledning att, innan vi vid framtida tillfälle återkomma till den generella diskussionen, meddela ett af riksdagsmannen Matts Persson från Stockholms län uppläst anförande, som förnämligast utgjorde en replik på de invändningar, hvilka äro hufvudsaken i nyssnämnde reservation. Det förtjenar onekligen uppmärksamhet, både såsom opinionsyttring i allmänhet, i anseende till det bifall, som deråt skänktes i Ståndet, och för uppställningen och stilen, som vittna om en kraftfull och lycklig penna. Det följer här nedan: Innan vi nu skiljas, vill jag utbedja mig att få till protokollet anföra. några ord em mina åsigter af Ständernas tillgöranden i åtskilliga ämnen, isynnerhet i ett, hvarom jag händelsevis icke förut kommit att yttra mig; ty om jag än icke vågar så högtidligt och flitigt, som en ånnan ledamot af detta stånd, åkalla samtid och framtid, hvilka jag befarar litet bekymra sig om så obetydliga personer, som honom och mig, önskar jag dock, att mina kommittenter må komma i tillfälle att se, det jag icke skiljt mig från deras öfvertygelse i samhällets vigtigaste angelägenhet, jag menar frågan om representationsförändring. Den höga nödvändigheten af en dylik förändring har dagligen allt mera klart framträdt genom flera åtgärder och beslut, mot hvilka jag måste nedlägga en allvarlig och högtidlig protest. Om denna riksdag visat ett hugnande tecken till framskridande i åtskilligt, såsom t. ex. en klarare och bestämdare kännedom om opinionerna, om hvarje stats-elements duglighet eller oduglighet, om hvad väntas kan från ena eller andra hållet; så hafva å andra sidan högst bedröfliga företeelser vankats, såsom en grof okunnighet om och missaktning för folkets behof och önskningar; en oerhörd hät;khet mot hvar ech en, som velat försvara dessa; en högst vådlig vrängning af grundlagarna för att tillägga åt vissa elementer en makt, som lagens stiftare icke menat; ett öfvermodigt eftersättande af isynnerhet detta stånds rättigheter och den aktning, det äger fordra; ett handlöst bortslöddrande af besparda medel, som blifvit samlade genom folkets svett och möda, och endast varit möjliga genom en föregående öfverbeskattning o. s. v. Jag behöfver icke påminna om det sätt, hvarpå detta stånds önskan, att inför tbronen uttala folkets behof, blef behandlad, under det petitioner, föreställningar och deputationer af en minoritet, som arbetade emot ståndets öfvertygelse i allmänhet blifvit på det huldrikaste emottagae och hörde. Hvad serskildt angår den stora angelägenhet, hvarom jag nämnt, eller representationsförändringen, så måste jag vara något utförligare om den behandling, denna fråga rönt, då den sist förevar. Frågans förnyade upptagande var uppenbarligen grundlagsstridig, enär den syftade att omintetgöra ett vid samma riksdag fattadt beslut. Mången skrattade i början åt det besynnerliga företaget att vilja nedsätta en kommitte, som skulle bereda ett beslut i en fråga, der samma Ständer redan fattat beslut. Men när man närmare besinnade saken, fann man, att motionen var icke en förflugenhet utan ögonskenligen en väl öfverlagd plan, som varit i säck innan han kom i påse — planen, att genom ett knep öfverändakasta ett beslut, som var förhatligt för ett mäktigt parti. Och för att lyckas påhittade detta parti den fiffiga utvägen att låta ärendet behandlas af ett annat utskott, än det som ensamt bör behandla dylika frågor, och hvars förslag i ämnet redan blifvit i grundlagsenlig väg antaget. Detta sätt att förfara såg ut så, som om ena parten i en rättegång fått i hufvudsaken dom emot sig uti-en division af domstolen, men ville så ställa till, att hansedermera måtte få en preliminär fråga i samma rättegång upptagen af en annan division i samma domstol, och utverka der ett beslut, som gjorde det redan gifna hufvudsakliga utslaget omöjligt att verkställas. Skulle dylika försök lyckas, så funnes ju en ypperlig rättegångsordning! Att. upptaga preliminärfrågor sedan hufvudsak är afgjord! och att låta handlägga den ena af en division, den an-. dra af en annan! Sannerligen är detta alldeles förträffligt och värdigt sitt upphof. Och om:än representanten för Borås fann det vara sig värdigt att våga försöket, så hade man dock egt hoppas, att Ständerne skulle bäfva till

24 september 1841, sida 2

Thumbnail