Aftonbladet – 24 september 1841, sida 2

dess port väntades de af en ung man, omkring 20 år, som emottog hästarne och förde dem til ett stall. ,Hvem är denne yngling? frågade Don Pe dro då han såg honom gå bort. Det är min son Michael, nådig herre. Men hvarföre har han låtit sin far ensan blottställa sig för att söka upp oss, under de ihan stannade hemma ?n Jo, nådig herre,, svarade bergsbon, han va då i Carmona, dit jag skickat honom för at iuppköpa några förnödenheter. Så snart jag hör de ljudet af ert horn och kom ihåg den stor jagt, som i dag hållits i skogen, förmodar jag at nådig herrarne kunde vara vilsekomne jägare som hade behof af förfriskning. Jag önskad Iderföre kunna erbjuda er någonting bättre ä! hvad som vanligen finnes i en fattig bergsbo ikoja, och troligen har han just i detta ögonblicl ikommit hem ; i annat fall skulle jag inte begif vit mig öfver floden utan honom, lika litet som han utan mig; vi skulle ha följts åt. : Hur heter du?, frågade Don Pedro. Juan Pasquale, till ers nåds tjenst, Nå väl, Juan Pasquale, sade konungen, ja skulle önska äga många tjenare sådane som du ity du är en hedersman.n i Juan Pasquale bugade sig liksom en persor ihvilken emottager ett loford det han vet sig hat iva förtjent, visade med handen på hyddans dör och bjöd sina gäster alt stiga in. ; De funno bordet dukadt genom husmodren försorg och en klar låga brann i spiseln, det bä sta botemedel för de tvänne slags ondt som pli gade dem: hunger. och köld. Den här kappan, sade Don Pedro i det hal kastade henne bort i en vrå, ,väger åtminston ihusdra skålpund, och jag tror att om man vre jur henne, skulle hon gifva nog mycket vatte: ifrån sig, alt tiena ett litet hushåll till tvätt. mr SA Rv måna