Aftonbladet – 22 september 1841, sida 2

hvilken den tänkande läsaren kan draga nytta och uppbyggelse af Evangeliernas predikande, samt njuta den egentliga frukten af de heliga traditioner, som deri meddelas, utan att behölva plåga sitt förstånd med de tvifvelsmål, som inställa sig vid försöken att tolka en del af de berättade händelserna efter bokstafven. För att närmare visa detta, tillåter jag mig här att ur den åtalade skriften åberopa hvad Förförfattaren anför om sjelfva Strausss granskningsmethod. lI allmänhet säger Förf. i företalet pag. XIX aförfar nemligen Strauss så, att han först uppagifver en evangelisk berättelses bokstafliga inneahåll, derpå uppräknar och bedömmer alla de aförsök, man hittills gjort att förklara densamma, coch sist, när ingen af dessa förklaringar tyckes honom tillfredsställande, framställer sin egen.n aDenna method fick så mycket mindre öfvergifavas som Läsaren derigenom blir bekant både amed de herrskande systemerna i theologien, som med det intressanta factum, att den eviaga fridens gyllne tid inom denna vetenskaps område ännv ligger i ett aflägset fjerran. Till denna korta uppgift bör ännu läggas den upplysningen, att författaren börjar med att undersöka och uppgifva hvad man bittills har sig bekant angående sjelfva Evangelisternes personer samt tiden och sättet för evangeliernas tillkomst. Derefter — och detta upptager den största delen af boken — har han jemfört alla de ställen ur de serskilda Evangelierna, som handla om serskilda perioder af Jesu lefverne, allt med deras citerande till kapitel och verser i nya Testamentet. Der nu dessa ställen, såsom ganska ofta är fallet, antingen äro mer eller mindre skiljaktiga ifrån, eller rakt motsäga hvarandra, har han sökt utleta hvilkendera tydningen har mesta sannolikhet för sig, såväl enligt den historiska forskningen som enligt förnuftet. Med fullkomlig opartiskbet har han här upptagit såväl deras mening som kalla sig ortodoxer som de s. k. rationalisternas utläggningsförsök, och ofta visat orimligbeten af de sednare, samt, för att icke i likhet med dem behöfva på ett konstladt sätt förvrida eller sönderplocka urkunderna i ändamål att till vissa svårförklarliga händelser eller underverk ändock finna en naturlig förklaringsgrund, hellre bibehållit dem i sin helhet såsom en mythisk tradition, ett uttryck af den tidens andeliga lif och religiösa känsla, hvilka, antingen vi för desamma äga historisk visshet eller icke, likväl äfven för oss kunna äga ett oförminskadt värde såsom en skön andelig omklädnad åt det väsentliga, som är Jesus sjelf, den högsta uppenbarelsen af det gudomliga i mensklig gestalt, och åt den lära, han oss efterlemnat till mensklighetens förädling, och till hjertats. förbättring, ett andeligt lif. och-en sann lycksalighet. Härvid förklarar han tillika, till förtydligande af sin mening med den mythiska ståndpunkten, att amed myth förstås en historia, som blifvit mer eller mindre omformad och utbildad genom religiösa föreställningar och liflig inbillningskraft, och sålunda ett uttryck af något visst andeligt lif, men icke dikter af någon enskild person. Man har visserligen, redan under början af detta mål, för att, genom en verkan utifrån på opinionen, erhålla en önskad utgång af åtalet, i allmänt tryck sökt uppskrämma fromma sinnen med det föregifvandet, hvilket äfven, ehuru icke i uttryckliga ordalag, antydes i Aktors anmärkning, att nämligen Strauss, och efter honom Förf. till den åtalade skriften, skulle hafva, såsom resultatet af sin historiska granskning, dragit i tvifvelsmål äfven sjelfva hufvudgrunden för kristendomen, att Jesus ens funnits till; men denna af illviljan utspridda beskyllning kan endast vinna ett ögonblicks insteg hos den, som icke fått tillgång att läsa sjelfva boken. Likväl, då denna dikt sannolikt än ytterligare kommer att upprepas från de håll, der man icke skyr lögnens vapen för att verka till ett åsyftadt ändamål, anser jag mig böra specielt fästa uppmärksamheten på ett par af de ställen i boken, der Förf. sjelf på förhand undanrröjt en sådan förmodan. Sådana förekommat. ex. pag.77, förra delen, der Förf. anför med Strausss egna ord : Med ; uppräknande af serskilda, ohistoriska arter i de eevangeliska berättelserna är likväl intet efteraskänkt af det, som tillhör det rent historiska, ahvilket äfven i rikt mått innehålles i dem.s Och i slutet af sednare delen har Förf., på icke mindre än 30 sidor, sammanställt, hvad han, efter sorgfällig pröfning, anser böra fasthållas såsom historiskt troliga tilldragelser ur Jesu lefnad: det återfinnes från pag. 289 till 309. Att han begagnat benämningen historiskt troliga, är en naturlig följd af den historiska pröfning, hvariI från han utgått, då icke forskningen kunnat leda till bestämd historisk visshet. Denna Förf:s öf. vertygelse om det historiskt troliga, är imedlertid nog, för att undanrödja all misstanka, såsom hade han velat förneka tron på Jesu tillvaro. Om imedlertid åklagaremakten vill påstå, at! läfven denna, på Förf:s sida företagna historiske och vetenskapliga forskning, och yttringen al -Ide resultater, hvartill han derigenom kommit är ett brott, så måste han nödvändigt förut bevisa, att Förf. antingen haft orätt i de begagI nade historiska skälen, eller derifrån gjort falska I slutledningar. Ty att man härvid skulle viljs tillämpa ett i dagligt tal stundom brukligt taleI sätt: aHan har rätt, och derföre skall ban hän