Aftonbladet – 22 september 1841, sida 2

SE SM oo OUT, VV 0 Ken fp GQ 0 EE I härom måste man nödvändigt först undersöka, hvarifrån benämningen härleder sig. Vi vete: alla, att detta var ifrån införandet i vårt land af 4 reformationen, hvars hufvudgrundsats var förnuftets och forskningens pröfningsrätt, i motsats till! kyrkans envåldsmakt öfver samveten och öfvertygelser, och hvars ändamål var att, så vidt som; den tidens bildningsgrad sträckte sig, medelst! undersökning och jemförande af skriftens ord 4 leda sig till den gudomliga sanningen samt rena Jesu egen gudomliga lära från sådana yttre tillsatser, hvilka genom den rådande kyrkans beslut. efterhand tillkommit, i strid med förnuftet; denna forskningens frihet, i motsats till kyrkans makt att befalla hvad man skall tro uti andliga ämnen, finna vi äfven högtidligt bekräftad i 46 :n af vår nu gällande regeringsform, der det heter, att; Konungen bör ingens samvete tvinga eller tvinga låtar; ytterligare i inledningen till tryckfrihets-;; lagen, der det förklaras hvar och en fritt och i. öppet att sina tankar kunmgöra och meddela il: alla ämnen, i hvad skrifart som helst, med iakt. tagande af de föreskrifter mot tryckfrihetens : missbruk, hvilka här nedanföre, i öfverensstäm: melse med rikets allmänna lag skola uttryckligen stadgas,; samt slutligen genom stadgandet ! i 2 S:n 4 momentet, att det under de i 3 Y:n 4 stadgade förbehåll skall stå hvarje författare fritt, alt öfver allt, hvad som är eller kan blifva före-1 mål för mensklig kunskap, genom tryck sina tankar i kungöra. ; Samvetsfrihet samt forskningsoch yttrande-. rätt i alla ämnen, följaktligen äfven i religiösa, ! finnas således såsom allmän regel den svenske : medborgaren försäkrade såväl i sjelfva den pro-l: testantiska religionens grundtanka och ursprung,! som uti serskilda positiva grundlagsbud. Redan! detta borde vara nog för att visa, att det serskil-. da undantagsstadgande eller förbehåll, som 3 -! 2 mom. stadgar, angående förnekelse af den rena evangeliska läran, icke kan hafva afseende på en vetenskaplig kritik af urkunderna och af teolo-l. gers derpå grundade positiva satser och dogmer, utan fastmer på möjligen befarade försök att ånyo vilja orena kristendomens läror med främ-! mande tillsatser af det slag, hvilka reformationen hade bidragit att bortrensa, eller på ett af-! fall ifrån och försök till upphäfvande af den rådande Lutherska statsreligionen samt införande af någon annan i dess ställe. Men skulle något! tvifvel härom ännu återstå, så skingras det full-i komligt af det i nyssnämnde ställe af Tryckfri-! hetslagen åberopade 4 Kap. 4 . Missg. Balken,! der det talas om utspridande af villfarande lärosats, hvarmed påtagligen menas försöket att införa några främmande för den Evangeliska Tenheten skadliga dogmer. Till något sådant bemödande finnes emedlertid i den åtalade skriften icke den aflägsnaste åsyftning; det har icke ens af Aktor blifvit satt i fråga, att Författaren deri serskildt vidrört den Evangelisk-Lutherska bekännelsen, yrkat någon rubbning deri eller satt dess företräde framför andra statsreligioner i fråga. Han har blott förbehållit sig sjelf rättigheten att få jemföra och pröfva skriftens ord samt låtit resultatet af denna pröfning framträda sådant som det visar sig efter de i all annan vetenskaplig undersökning giltiga historiska och logiska grunder. Lika litet har Aktor kunnat tillvita skrifsättet någon brist på den sans, det allvar eller den vördnad för det högsta Väsendets helgd, som höfves en afhandling i theologiska ämnen. Det torde således få tagas för afgjord!, att skriften är fullkomligt obrottslig från den sidan, utur alla de här angifna synpunkter. Men, säger Aktor i början af sitt memorial, cgenom ett till skenet vetenskapligt sträfvande j som ytligt framträder i denna bok, vill man. cupprifva den grundval, å hvilken kristna kyr-; ckans tro och bekännelse hvila. Denna grundvaly, fortfar han, sär Jesu Christi person, såasom denne i Evangeliska historien framställes coch i den rena Evangeliska läran bekännes., Jag inser visserligen den fördelaktiga ställning, som :aktor söker. bereda sig genom detta påstående, hvars slutperiod tydligt visar det mål, till hvilket han önskar komma. Men endast ett fullkomligt missförstånd, med eller utan afsigt, af den åtalade skriftens innehåll kan gifva anledning till ett sådant påstående, och det är detta jag nu skall söka bevisa. Aktor har nemlizen, så väl i den nyss citerade meningen som i sina påföljande slutledningar, på allt sätt bemödat sig att sammanblanda just det, hvars åtskiljande utgjort en hufvudsak i den åtalade skriften. Aktor har tydligen anI gifvit, att han vill hafva 3 2 mom. i TryckI frihetslagen så förstådd, att det deri förekommande uttrycket: förnekelse skulle kunna begagnas icke blott på ett förkastande af den EvanI gelisk-Lutherska trosbekännelsen i dess helhet Isåsom formen för församlingens gudstjenst, utan läfven på hvarje försök att genom en på oemotIsägliga vetenskapliga och logiska grunder stödd Ttolkning finna en utgångspunkt till förmedling mellan historiens vittnesbörd och förnuftets forIdringar å den ena sidan, och det underbara, svårllösta eller till utseendet motsägande i urkunderna å den andra. Bokens författare åter har på flera ställen reserverat sig högtidligt emot ett sådant sätt att tyda hans försök; han har ej vidrört grundvalen, det gudomliga ordet och Taen acen lära. den rena Evanseliska Man äfo