Aftonbladet – 22 september 1841, sida 2

es et ua ET ven med iaktagande af alla obskurantismens mest småaktiga försök emot yttranderätten, ens blir en möjlighet, eller om icke just förbuden emot det menskliga begäret, att få religionsbegreppen renade och tvifvelsmål upplysta, endast skola leda till skrymteri eller likgiltighet. Såsom en obestridlig sanning lärer det få medgifvas, att en tro, i objektil mening, det vill säga, med bhänseende till föremålet för tron, omöjligen kan existera, utan att den treende gör sig något slags föreställning, åskådning eller begrepp om detta föremål. Denna föreställning kan vara mer eller mindre tydlig, mer eller mindre andlig eller förkroppsligad, efter den troendes olika religiösa känsla, inbillningskraft eller uppfattningsförmåga; den kan för honom gestalta sig antingen till någon viss yttre form, eller utgöra en nödvändig slutföljd af synbara, yttre verkningar, såsom begreppet om en Gud i allmänhet, hvilket redan nödvändigt följer al erfarenheten om de skapade tingens harmoni och skapelsens ständiga upprätthållande och förnyelse; men den, som alldeles saknar en sådan föreställning, skall, om han närmare undersöker sitt inre, finna, att hans tro i sjelfva verket endast blir ett tomt ord, ett fullkomligt ingenting. Kan denna slutsats icke vederläggas, så är det äfven klart för det första, att ingen kan hindras att länka på det, som utgör föremålet för tron, emedan det endast är genom tankan, som föreställningarna kunna uppkomma, der de icke framträda omedelbart genom föremålens yttre åskådning; och för det andra, att tron på det öfversinnliga, så vida den skall blifva lefvande och ej stanna vid blott vidskepelse, måste i möjligaste måtto sammanjemka och förlika det öfversinnliga föremålet för tron med förnuftets och tankans fordringar. Man skulle härvid förgäfves förbjuda tankan att inställa sig med sina frågor; erfarenheten har genom hela kristendomens och reformationens historia visat, att hon, till trots af kyrkans bann och hotelser med verldsligt straff och den eviga fördömelsen, objuden återkommer. Hela den omätliga massan af teologiska undersökningar och tvister bevittnar dessutom, att kyrkan sjelf funnit sig böra erkänna denna sanning. Sjelfva den troslära, vi bekänna, är ju, såsom jag redan förut anmärkt, resultatet af en sådan tankans frågande och en derefter verkställd pröfning af menniskor, som likväl stodo på en vida lägre allmän bildningsgrad, än vår tid eger. Hvari ligger ock våra bibliska urkunders företräde framför Mohamedanernas eller hedningarnes? Utan tvifvel deruti, att de bättre uthålla en sådan pröfning: Men just detta är äfven ett bevis, att ingen makt är i stånd, att bjuda pröfningen afstanna vid någon viss tidpunkt, om ock dess fortsättning skulle beläggas med än så hårdt ansvar. Jag skall nu anhålla att få visa hvad jag menar med oundvikligheten af ett sådant tankans frågande med afseende på de bibliska urkunderna, äfven med bästa föresats att tro oeh följa bokstafven, och utan allt anspråk att förnuftet skall kunna framtränga till fullkomlig insigt om medlen för uppenbarelsen af det Gudomliga. Ett sådant fall inträffar nemligen i allmänhet först och främst när man vid läsningen af dessa urkunder, t. ex. Evangelierna, finner en händelse ur den heliga historien i dem berättad olika, och ännu mer då, såsom någon gång händer, den ene evangelisten motsäger den andre. Här är det klart, att icke mer än den ena tolkningen kan vara den rätta, ty en sak kan icke på samma gång vara och icke vara; här är således ett tydligt bevis, att pröfningen ännu icke är fulländad; och det vore ej blott en grymhet emot den troende sjelf, utan en återgång till mörker och barbari, att vilja förbjuda dess fortsättning; men en sådan pröfnings nödvändighet ech frågornas oundviklighet just i följd af det bokstafliga ordaförståndet uppstår ej mindre såsom följd af de berättade händelsernas egen beskaffenhet, på många ställen, och jag vill deribland välja några af Aktor sjelf vidrörda exempel. Aktor förebrår nemligen bland annat den åtalade bokens författare såsom en brottslighet framläggandet af den meningen, att Moseböckerna måste vara af vida yngre datum, än kyrkan säger, och ej af Moses sjelf författade. Nu mträffar imedlertid, att den troende i en jaf dessa böcker läser berättelsen om Mosis egen död. Den tänkande läsaren af Mosis böcker må I härvid hysa så liten afsigt som helst att tvifla, så skall det sannolikt förefalla bonom såsom en svårighet, hvars upplösning ban begär genom en närmare pröfning, huru Moses, sor var en menniska, sjelf kunnat för andra berätta om sin egen död, helst när skriften icke förmäler, att han åter uppstått ifrån de döda. En följd af denna motsägelse är ock, att mange författare före Strauss framställt samma åsigt som han, utan att det förr ansetts brottsligt. — Aktor yrkar vidare såsom en oeftergiflig pligt af lydnad åt kyrkan, latt man måste tro och uppfatta den andra af j våra trosartiklar efter dess bokstafliga ordaförstånd. Men hvilka svårigheter visa sig icke bär just i följd af benägenheten att efterkomima denna föreskrift? En sådan ligger för det vanliga förståndet redan i uttrycket Guds sonBegreppet son i bokstaflig, det vill säga vanbg mensklig mening, står. ligen i oskiljaktigt samband med begrepjiet Mä aledes i mersklig mening. GåWSEcsan ; FILA mening kunde så