Aftonbladet – 21 september 1841, sida 2

Kratsch! lät det efter ett ögonblick, och dörren var uppbruten. OÖfverste Morney instörtade åtföljd af fyra beväpnade herrar. Cecilia, slagen af blygsel och fruktan, vågade ej upplyfta sina ögon till dem, hvilka hennes egen broder skickat att blifva vittnen till hennes vanära; och, då Morney, i hvars orörliga, jernhårda anletsdrag ej medlidande var att finna, lade sin hand på grefvens axel och i Eriks namn förklarade honom för sin fånge, afsvimnade Cecilia i sin älskares famn. Lyckligtvis hade hoftärnorna blifvit uppväckte vid bullret, och de modigaste af dem kommo nu in till sin herskarinnas försvar. Johan öfverlemnade ideras vård den sköna, förbleknade prinsessan; och, då allt motstånd var fruktlöst, räckte han sitt svärd åt Morney och följde honom i de dystraste föreställningar om det öde, som hotade honom. ov IV. Åtta månader hade förflutit sedan äfventyret i Vadstena, då på Stockholms slott, i ett rum utanför rikssalen, tvenne herrar af uppvaktningen stodo och språkade halfhögt med hvarandra. Du har således under ditt vistande på utländsk botten fått oriktiga underrättelser om förhållandet,, sade den ene. aDet var just Erik sjelf, som för hela verlden utbasunade det älskande parets förtrolighet; som skickade den olycklige Joban fjettrad igenom landet, på samma väg, der ban nyss förut, ärad och firad, deltagit i det festliga tåget; som sårade sin åldrige far 1 djupet af hans själ. Jag såg, sedan den bjobstidningen hade ankommit, huru tårarne runno ur gamle kung Göstas ögon, jag hörde, hura han till en värdig religionslärare yttrade: Johannes, min själ är bedröfvad in till döden. I sanning, ett hårdt slag, som böjde honom närmare grafven. Och Erik kunde ej godtgöra sitt vansinniga dåd? oo cOmöjligt! Den besjungna Cecilia, Vasaätten