Aftonbladet – 21 september 1841, sida 2

sonblicken förgätit hvarest. Dock, han fann de snart, just i detsamma en klappning hördes på lörren. Ah, så mildt och sakta det klappar, skämade han i sitt lättsinse. Kärleken utsänder nången pilgrim i den tysta natten; se der också n; men han far vilse om helgedomen. Trösta lig derföre, Cecilia, det är endast ett misstag, ser du. All anledning till fruktan har upphört. Bara jag kommer på min stege, kan du hafva nåden och varna den irrande pilgrimen, som be inner sig på en farlig väg., Cecilia, som i sin ångest förgätit stegen, hemtade sig åter och skyndade med Johan till fönstret. Innan de öppnade det, stannade de fö! att säga hvarandra god natt. Men midt i de jufva afskedstagandet stördes de af åter en klapning på dörren. Den skedde nu med allt hår dare slag, icke som komme de från en bedjande kärlekspilgrim, men ifrån en man, som trodde sig hafva rätt att befalla. Fönstret öppnades men förgäfves sökte Johan ett fotfäste på yttre väggen; stegen var borta. Hvilken olycksalig upptäckt, bvilken ryslig, hopplös belägenbet fö dem begge, då de nu alltför tydligt insågo, al! de fallit i den omilda Eriks händer. Förgäfves spejade Johan ut i den svarta natten; der stod icke under fönstret, såsom i romanen vid dylika fall, något träd som räckte åt hjelten sina räddande armar; det var tom, förfärlig verklighet Endast det mörka djupet gapade mot honom liksom att förkunna det olyckliga öde ban had alt vänta. Faran pröfvar den sanne hjelten; gre Johan bestod icke profvet. Han rusade ej u midt ibland sina fiender och banade sig vät med svärdet; han bidade i bäfvan hvad komm: skulle. Öppna, i arfkonungens namn, öppna ! hördes utifrån en grof basstämma. Öppna, annars hal jag befallning att uppbryta dörren. Cecilia vacklade ech stödde sig mot Johans arm